Jag sa minsann åt dem, jag
På tisdag kväll tittade jag en stund på språkdebatten i finländsk tv. Där satt folk och pratade om tvång och piska och hur de lidit skada av att tvingas lära sig svenska.
På den svenska sidan talades om språkrikedom och grannländer och behov av kunniga tjänstemän.
Bland finskhetsivrarna var det särskilt en gubbe som satt och flinade varje gång någon försvarade svenskan i Finland.
Honom fick jag lust att smälla till, skrikandes på min renaste finska att jag minsann, minsann är lika mycket finländare som han.
Om det är något som gör mig rasande så är det människor som går in i debatter med ett rent förakt för sina motståndare.
Hade jag fått vara med i den debatten hade jag berättat om min mormor och min farmor, den ena en finsk arbetarklasskärring, den andra en finlandssvensk, djupt religiös laestadian.
Jag hade berättat om deras avsaknad av gemensamt språk, om deras respektfulla och leende möten där ingen förstod annat än att allt var bra, och om deras sätt att alltid fråga hur den andra mår när man var på besök.
Jag hade vrålat att jag minsann, minsann kan gräla på två språk samtidigt, och ofta gjorde det vid middagsbordet hemma. Kanske hade jag skrutit lite om mina systrar i Finland, som mödolöst jobbar med svåra komplicerade saker på sina två modersmål.
När jag högröd i ansiktet hämtat andan skulle jag ha rest mig upp i hela mina imponerande 158 centimeter och sagt; Men allt detta spelar ingen roll. Jag och alla som pratar svenska i Finland, vi behöver inte be om ursäkt. Vi bor i ett land där det i grundlagen står att Finland har två språk. Så är det. Jag respekterar grundlagen. En majoritet har inte alltid rätt, och Finland har vi skrivit in det i själva vårt lands ryggmärg.
Lite senare, när den elaka lilla irriterande gubben hade suttit en stund och varit tillplattad, då hade jag satt in dödsstöten med en syrlig kommentar om matematik. Jag skulle ha berättat om mina barn och deras skolgång. En hatar matte. En gillar inte religion. Alla är trötta på morgnarna. Men skolan bygger inte på frivillighet, utan de vuxnas och samhällets bedömning av vilken bildning de behöver för att klara sig bra i livet.
Det är pedagogernas uppgift att göra det roligt, inte lagstiftarens att ha bara roliga ämnen på läsordningen.
Sedan hade jag satt mig ner, nickat bestämt och satt armarna i kors över bröstet.
