DELA

Jag lever! Och jag älskar er alla!

Ibland blir man som ett barn på nytt. Eller kanske inte barn, men försvaret rämnar och man klamrar sig fast i någon med ett vänligt leende för att få tröst.

Jag utsattes
för lite kirurgi förra veckan. Jag gör den fina omskrivningen för att jag inte vill påminnas om vad som egentligen hände. Allt med sprutor, skalpeller, bränning, stygn och blod vill jag förpassa till evigheten.
Läkaren, en norsk med polskt namn, förvirrade mig först. Jag har svårt att tänka mig en norrman som drar kniv, men jag blev snabbt en erfarenhet rikare på den punkten. Denna norrman kunde dra kniv och han körde in den i läppen på mig.

Nu kan
ni ju tycka att ett litet snitt i läppen under lokalbedövning inte märks på Richterskalan. Men i min värld skälvde det ordentligt. Jag hade aldrig trott att jag skulle försättas ur spel så totalt. Det var rena rama skräcken. När bedövningssprutan skulle in i läppen flög min hand ut och greppade första bästa hand som fanns i närheten. Att den var gummihandskbeklädd spelar ingen roll. Jag klamrade fast mig vid handen som om det vore den sista livbåten innan Titanic sjönk.
Naturligtvis kunde jag inte klamra mig fast vid denna hand hur länge som helst. Den tillhörde nämligen sjukskötaren som skulle assistera vid ingreppet. Men nu visade Ålands centralsjukhus sin bästa sida. En annan sjukskötare kallades in med en ledig hand. Jag tror hon hette Florence Nightingale. Åtminstone var hon Florence för mig på samma sätt som Florence var en ljusglimt för döende soldater.
Hon lät mig klämma hennes hand under hela operationen. Hon strök mig över armen och sade åt mig att andas djupt och koncentrera mig på andningen. Jag gjorde som hon sade. Efteråt märkte jag att det var rena rama förlossnings-coachningen min Florence höll på med.

Jag fokuserade
på andningen allt vad jag orkade. Jag försökte ignorera den varma vätska som rann över hakan och ner på halsen. Jag försökte ignorera att någon påtade och petade med mig underläpp. Jag försökte ignorera när läkaren och sjukskötaren diskuterade om det skulle vara självsmältande tråd eller vanlig tråd till stygnen.
Och jag överlevde.

När man
överlevt stora katastrofer eller nära-döden-upplevelser brukar man bli euforisk. Det är jag i skrivande stund (dagen efter). Jag älskar sjukhuset och speciellt personalen på öron-. näs-, halspolikliniken (som av någon konstig anledning gör läppoperationerna)! Jag älskar varje ny dag jag får leva utan att bli opererad i läppen.
Ja, just nu älskar jag hela världen!