Jag kommer ihåg er
På regnvåta kvällar sätter sig allt från pyttesmå årsgrodor till stora gammelpaddor på Flakavägen i Lemland i hopp om att lyckas fånga någon insekt.
De sitter tätt, tätt och det skär i mitt hjärta när jag skall ta mig fram på vägen. Man kan naturligtvis inte väja för varje liten groda men på en tom nattlig väg kan man försöka undvika att krossa de allra största exemplaren. Jag kör slalom.
Häromkvällen var vi två som zigzaggade på vägen, framför mig hade jag nämligen någon som också värnade om groddjurens öde. Det retade mig att jag inte visste vem det var, det hade varit roligt att kunna säga ”Hallå, jag ser vad du gör och jag gillar det”.
Det finns fler bilister jag gärna skulle träffa för att förklara att jag har noterat den vänlighet, artighet, hänsynsfullhet eller vad det nu är som de har visat i trafiken.
Jag kommer ihåg den person som signalerade med lyktorna för att göra mig uppmärksam på att det fanns ett stort ungdomsgäng som hängde mitt på Lemströms bro.
Jag kommer ihåg gentlemannen som stannade och tände varningslamporna för att en igelkott skulle få passera i lugn och ro.
Jag kommer ihåg åtskilliga bilister som förenklat någon manöver genom att erbjuda plats, jag kommer ihåg en massa leenden i obekanta ansikten.
Jag kommer ihåg er. Jag såg vad ni gjorde och jag gillar det.
Jag kommer ihåg er men jag glömmer idioterna.
De som tränger sig före i alla situationer.
De som kör med full fart fram till en korsning till huvudväg så att jag inte vet om de kommer att tvärbromsa eller köra ut precis framför nosen på mig. Som tvingar mig att bromsa.
De som gör vansinnesomkörningar som försätter mig i fara.
De som ligger tätt bakom i hög fart. Så tätt att jag vet att jag garanterat har dem i aktern om jag måste bromsa.
De som struntar blankt i om det finns ett djur på vägen.
Jag svär och pärklar, visst. Ibland hoppas jag att polisen står bakom nästa krök, ibland överväger jag att anmäla.
Men jag glömmer snart. Jag kommer inte ihåg ansikten, inte bilmärken och inte färgen på fordonen på samma sätt som jag kommer ihåg er.
Det är kanske egentligen inte så konstigt om man tänker efter. Varför skulle hjärnan belasta sig med nollor?
