Jag har sett ljuset
I helgen såg jag ljuset.
Jag har gjort en upptäckt som kommer att revolutionera min tillvaro.
Jag har tagit steget in i skruvdragarens förtrollade värld.
Vår bekantskap har tidigare varit ytlig och indirekt. Oftast har det handlat om att batteriet tar slut precis när man behöver kraften som mest. Emellanåt, eller ja, ganska ofta, har bitsen jäklats och vägrat passa i skruven.
Hittills har du hanterats av andra händer än mina och klagomålen har kommit från någon annan än mig. Jag har känt dig i teorin men inte i praktiken.
Det första närmandet gjorde jag faktiskt redan förra sommaren när svärdottern och jag tillsammans byggde ett regnskydd för veden. Jag noterade hur vant hon skruvade upp dig, knäppte på knappen för fram och bak och bytte borrar och bits. Men jag nöjde mig med att såga. Det är jag ganska bra på om jag får säga det själv.
Men. I helgen bestämde jag mig. Nu ska också jag ta steget. Nu ska jag börja bygga på egen hand.
Sagt och gjort. Efter ett besök på brädgården greppade jag hushållets nya skruvdragare, fick en snabblektion i hur den hanteras och satte i gång.
Och se, det blev precis som jag hade tänkt mig. På söndagskvällen planterade jag i triumf jordgubbs- och smultronplantor i min nya odlingslåda som jag byggt helt på egen hand.
I den andra egenhändigt byggda odlingslådan – som försetts med något så avancerat som ben – ska jag stoppa ner olika frön.
Nu finns det ingen hejd på mig längre.
Nu får jag äntligen förverkliga min i hemlighet närda dröm om att kunna bygga och skapa stora saker av trä, inte bara av tyg och garn.
Nu kan inget stoppa mig.
Och ja , jag vet att du som ny medlem i vår familj är hushållets och inte min personliga egendom. Men jag kommer att vakta noga på dig, putsa ditt turkosa hölje och se till att ditt batteri alltid är fulladdat.
Men bitsen jäklas fortfarande. Mitt nästa mål är att EU:s standardiseringskommitté enväldigt ska bestämma att alla skruvhuvuden ska ha samma spår.
Då du, då blir det bygga av.
