Jag – en isbjörn på Kanarieöarna
Får man klaga på fint väder? Frågan har diskuterats både här på redaktionen och hemmavid under veckan som gick. Ni vet ju själva hur det varit: varmt, varmare, varmast.
En hel del av er har säkert njutit av värmen och solen. Själv har jag lidit som en isbjörn på Kanarieöarna. Men att klaga på att sommaren äntligen kommit med tropiska temperaturer, nej se det går inte för sig inte.
”Man ska vara glad över att det är varmt”, säger någon.
”Man ska njuta av det man får”, säger en annan.
”Tänk vad vi klagade i vintras”, säger en tredje.
”Vaddå?” säger jag. Jag gillade den senaste vintern. Rejält med snö, kallt och friskt. Riktiga snövägar att köra på. Vad fanns det att klaga på?
Här kanske det är läge för en förklaring: Jag är norrlänning. Låt vara norrlänning light, då jag kommer från Sundsvall i södra Norrland, men likväl norrlänning. Vi norrlänningar gillar sol och sommar, men på norrlandsvis. Inte så här tropiskt. För mig är det shortsväder från någonstans kring 13 grader. Vid 20 är det verklig högsommar. 25 grader är som det där stället som ligger i motsatt riktning från Gud.
Så ni förstår liknelsen med isbjörnen. Men klaga, det får man alltså inte? Varför är det så?
Kanske hänger det kvar sedan svunna tider, då man på vintern slet ont i kylan och vinden ven in i huset mellan illa tätade stockväggar? Då det åts saltad mat från första snön till tjällossning, och radion ännu inte var uppfunnen.
Men så har vi ju det inte i dag. I dag värmer vi våra välisolerade hus med bergvärme, el, pellets eller luftpumpar. Äter precis samma mat som på sommaren, med den skillnaden att den transporterats hit från andra sidan klotet. Vi ser på tv flera timmar varje dag och vräker i oss te och kaffe latte.
Så varför ska man inte kunna klaga på att det kan bli lite för mycket värme? Eller handlar det kanske bara om att jag är fast i mellanmjölkstänkandet? Jag är ju trots allt svensk, och vårt favoritord i alla lägen är ”lagom”. Det ska vara lagom kallt på vintern, lagom lång vår, lagom friskt höst.
Å andra sidan finns det ju få som dyrkar solen som svenskarna. Så fort den gula bollen dyker upp åker kläderna av (även i affärer och serveringar, tyvärr) och det ska pressas, pressas, pressas.
Så jag borde ju gilla solen.
Eller så är jag mer isbjörn än jag trott… Men klaga, det tänker jag i alla fall!
