Jag behöver flera timmar
Att vårt samhälle idag är enormt stressigt, det kan de flesta hålla med om. Att försöka skapa en balans mellan alla saker vi dagligen måste göra och saker vi vill göra är en ständig kamp inombords. Saker man måste göra läggs upp på ens egna prioriteringslista för att se vad man har råd att lämna bort den dagen för att just hinna.
Detta är inget fenomen som jag har börjat stöta på nu i ”vuxenlivet”, detta har varit naturligt sedan jag gick i årskurs 7 för fyra år sedan. Att försöka ha tid med allting som krävs av mig redan i såpass tidig ålder är långt ifrån okej för mig som individ, men fortfarande helt okej för samhället. Att skapa en prioriteringslista mellan: att vara med familj, vänner, vara fysiskt aktiv, gå i skola, sova 8 timmar, ha en hobby, göra saker du själv tycker är kul samt hinna göra läxor och läsa på eventuella prov, är relativt lätt, självklart väljer man bort de saker som inte drabbar en direkt utan senare i livet, vilket i mitt fall var skola och sömn.
Den unga tonårsversionen av mig ansåg att skola och sömn inte var lika viktigt som att göra det man tycker är kul, vara med vänner och att ha en hobby. Det är något som är individuellt, andra kanske väljer att prioritera vänner och hobby sist och fokuserar på skolan istället.
Barn har rätt till att vara barn. Och det är vad vi är i högstadiet, barn, till den dagen vi fyller 18, en av Unicefs barnkonventionspunkter. Att tvinga ett barn att prioritera bort något som hen antingen behöver/vill/måste är ett fenomen som är fullt acceptabelt i dagens samhälle, opedagogiskt är bara förnamnet.
Året är 2015. Vi är teknologiskt utvecklade. Vi har mer kunskap en vad vi någonsin tidigare har haft. Trots det kan vi inte ta emot ett sådant simpelt koncept som att barn och unga idag mår psykiskt dåligt. Gång på gång ser man på hälsokontroller i skolor att många svarar att de är stressade en eller flera gånger i veckan. Trots detta görs ingenting.
Varför irriterar det mig? För att det är så lätt att minska stressnivån hos högstadieelever. Antalet saker som går att göra för att reducera stressen är omöjligt att räkna, trots detta så görs ingenting åt saken för att vi, människor, vägrar att acceptera av att det nuvarande skolsystemet gör så att många barn mår dåligt.
Nej, jag skyller inte mitt underpresterande betyg från grundskolan på någon annan en mig själv. Jag säger bara att det är en enorm skillnad på det femtonåriga jaget och det artonåriga jaget. Att ens liv mer eller mindre hänger på ett betyg man får i femton års års ålder är primitivt.
Andreas Donning (prao)
redaktion@nyan.ax
