Jag är hon, hon är jag
Jag läste ett reportage i Hbl om en organisation i Helsingfors som hjälpte stadens rumänska romer att överleva vintern. Det handlade om boende (i övergivna husvagnar), mat, språkstöd, kontakt med myndigheter och så vidare.
Tjejen som intervjuades var på en gång illusionslös, saklig och oerhört medmänsklig. Hon sade att de inom organisation hade som policy att inte så noga kontrollera och registrera, eftersom många romer upplevde det som hotfullt.
Hjälp skulle fås ändå.
Och jag tänkte – jamen, ja. Så ska verklig medkänsla se ut. Saklig, utan illusioner om att man inte blir utnyttjad på allt som är löst, men ändå med öppen hand och öppet hjärta. Det är inget som vi i Norden är bra på. Om vi gör något gott så vill vi gärna ha koll på saker.
Vi vill vara säkra på att inte bli lurade, inte bli utnyttjade, inte vara till åtlöje, inte ses med visst förakt för att vi är rika knösar med dåligt samvete.
Det svåraste som finns är att bara ge, utan rädsla för att förlora sin egen värdighet, utan att ikläda sig en maktposition gentemot den man hjälper. Det betyder att man som utgångspunkt inte har sin egen överordning, utan en medmänsklig likvärdighet som gör hjälpen, stödet till en självklarhet, ett imperativ som den som tar emot den inte ens ska behöva vara tacksam för.
Utgår man från alla människors lika värde är vissa människors privilegier, rikedomar och styrka en styggelse mot skapelsens ordning, om ett sådant uttryck tillåts en övertygad agnostiker. Jag vet mycket väl att en sådan ultra-egalitär samhällssyn är omöjlig i praktiken, och jag lever verkligen inte i enlighet med den, men i teorin tycker jag att den är sann.
Det finns helt enkelt inga argument som håller för att vissa människor skulle vara mer värdefulla eller viktiga än andra. Vi föds nakna, utan skuld eller oskuld, och det vi blir är det vi blir gjorda till av våra medmänniskor, med de förutsättningar vi har.
En 45-årig romsk kvinna från Rumänien kunde ha gjort mitt jobb och bott i mitt hus om hon haft mina möjligheter. Jag hade bott i ett ruckel, haft flera missfall och slitits ut i förtid om jag haft hennes.
Vad gav mig mitt liv? Och vad fick någon att tro att jag har rätt till det och hon ska vara dömd till sitt. Och vad i världen kunde ge mig rätten att döma henne för att hon klöser åt sig allt hon kan, ljuger, stjäl, tigger och föraktar mig?
Sådant kan man börja tänka när man läser en dagstidning.
NINA FELLMAN
