Jag är beroende efter en enda gång
Att ha en alldeles ny bok liggandet på bordet i väntan på att bli läst är en av livets stora njutningar. Kanske har jag bara läst baksidestexten, kanske bara en recension om boken, eller så har jag ingen som helst aning om vad det är för en bok som ligger där.
Förväntan är ändå densamma, och ibland drar jag avsiktligt ut på den innan jag öppnar pärmarna, läser den första meningen och låter mig drabbas.
Det händer förstås långtifrån alltid att jag drabbas av någonting alls efter att ha läst första meningen. Men vid det här laget vet jag rätt väl vad som väntar mig efter att ha läst just den.
Ibland läser jag vidare fast jag vet att boken inte blir någon minnesvärd upplevelse, ibland tillåter jag mig numera att faktiskt dumpa en bok redan efter en enda mening. Livet blir kortare och kortare för att läsa dåliga böcker.
Efter en helgs mingel i Mariehamns stadsbibliotek har jag förstått att jag inte är ensam om denna förmåga att klassificera en bok efter en mening. Det är väl snarare regel än undantag bland de litteraturälskare som samlas till ett sådant evenemang. Det är folk som vet vad de tycker om och vad de vill ha.
Det var första gången jag upplevde Mariehamns litteraturdagar, och jag kan bara hålla med Katarina Gäddnäs som konstaterade i det superba invigningstalet att det är något som lätt blir vanebildande. Jag är beroende efter en enda gång. Därför vore ju oerhört taskigt om staden inte längre anser sig kunna stöda evenemanget just nu när jag flyttat hit.
Men jag har en stark känsla av att entusiasterna bakom litteraturdagarna hittar andra vägar om det skulle gå så. Den kraft som kunde anas bakom bibliotekariernas och de andra eldsjälarnas väna leenden stoppas inte av brist på pengar eller förståelse.
Samtidigt som David Lagercrantz intervjuades om boken Jag är Zlatan på litteraturdagsscenen pågick en annan fest i en annan del av staden. Folkhälsan firade 90 år och talarna tävlade med varandra om att lyfta fram det sociala kapitalet, välmåendet som inte bara är frånvaro av sjukdom utan något mycket, mycket mer. En känsla av att höra till, att få stimulans av olika slag, att må bra.
Jag är Zlatan har fått horder av tonårspojkar som aldrig tidigare öppnat en bok att läsa. Kanske märker de att det inte var så tungt och tråkigt att läsa en hel bok som de trott, att en bok faktiskt kan vidga horisonten en aning. Och då har David Lagercrantz lyckats med något liknande som Folkhälsan. Han har fått någon att må bättre.
Jag är alldeles övertygad om att böcker kan förändra, vidga horisonter, och göra människor bättre och tolerantare. Vi behöver allt sådant vi kan få i dagens värld.
Vi behöver fler som blir beroende av Mariehamns litteraturdagar.
