Inte knäcka på en vecka
”Inga knaxa!” ropar pappa varje gång jag knäcker mina fingrar.
”Inte knäcka!” lyder uppmaningen på ren svenska. Han hyser ett oklart hat mot kotor och leder, min pappa – och leder som knäcks i synnerhet. Sällsam otur att hans dotter till 90 procent är uppbyggd av just sådana leder. Allt på min kropp som går att böja, det knäcker. Och jag är inte sen att utnyttja detta och se till att knäcka även det som inte knäcks av sig själv.
Jag trycker fingrarna mot handflatan så knogarna knakar. Sen böjer jag fingrarna på mitten så att också leden lite högre upp knäcks. Efter att ha suttit ner ett par timmar känns det i ryggen – den behöver knäckas. Jag vrider överkroppen runt så att det knäpper i ryggraden. Numera utan att ens reflektera över det.
Knäna knakar så fort jag sätter mig på huk, för varje varv jag vrider vristerna knastrar det och när jag rör underkäken åt sidorna hörs också ett knäppande ljud. Med lite tur kan jag knäcka nacken också, och hand- och fotlederna varenda gång. Tårna – ja gud ja, min ena stortå inte bara knakar, den knarrar. Det här har pågått så länge jag kan minnas. Både det frivilliga och det ofrivilliga knäckandet.
Men det finns ett dilemma med detta. Så fort det inte är mina egna leder som knakar, känner jag nämligen samma obehag som pappa. Det där ljudet är ju något av det vidrigaste som finns – när det kommer från någon annan. Jag kan alltså egentligen inte rättfärdiga mitt eget knäckande för personer som får rysningar av att höra på.
Till dilemmat hör också att även om forskningen rätt enhälligt pekar på att det är ofarligt att knäcka fingrarna – i alla fall hör jag det oftare än vad jag hör att det skulle vara farligt – så är det ju onödigt att testa gränserna. Jag vill hemskt ogärna sitta med ryggont och krokiga fingrar om 40 år.
Så jag tänkte utmana mig själv. Inte knäcka på en vecka. (Rimmet kan ha varit avsiktligt, ja. Ibland får man.) Jag må vara dum i huvudet, för det lär ju antagligen inte fungera. Om sanningen ska fram tog jag, efter att förra meningen var skriven, bort ena handen från tangentbordet för att knäcka pekfingret. Men jag hejdade mig i sista sekund. Det måste ju gå att sluta.
Och hörni, jag vet att jag inte är den enda som håller på så här. Vi kan ju köra avvänjning tillsammans, alla knäckisar. En vecka, från och med nu.
Återkommer med lägesrapport i ett senare skede.
