Innan före försvann
Under några lediga veckor har jag läst. Bland annat. Och bland annat läst Jutta Zilliacus funderingar i boken Pianostämmarens dotter.
I dag är Jutta mest en dam som tillfrågas om vett och etikett och som producerar kolumner. Förr var hon politiker bland mycket annat. Och min första spontana reaktion när jag läste en recension av boken var att recensenten har en annan politisk bas än Jutta. Det var nämligen rätt surt skrivet.
Men kära nån, efter de inledande sidorna var jag benägen att instämma. Inget lever i dag upp till Juttas krav på hur det skall vara. Folk bär sig åt fel, klär sig fel, pratar fel, tänker fel. Tills jag drabbades av den stora fasan. Precis så där är det när man kommer en bit upp i åren och har samlat på sig klokskap i massor och vill dela med sig till de inte alls lika kloka ungdomarna. De är inte ett dugg tacksamma.
Det fasligt pinsamma var att jag kände igen det. Det bor tydligen en liten Jutta i oss alla, en Jutta som tar sig allt mera ton med åren.
Att unga damer numera klär sig så att trosorna syns tänker jag strunta i. Det får juttorna ta sig an. Men när språket förändras så blir jag sur. Dels tycker jag faktiskt det är oförskämt att använda en massa uttryck på engelska och stänga ute alla dem som inte kan. För de finns.
Dessutom tyder det på en förfärande brist på fantasi att inte kunna översätta termer. Och det är illa.
Men det finns också förändringar i svenskan som gör det svårt att förstå vad som avses. Vart har till exempel det lilla ordet ”före” försvunnit? Nu skriver alla utan urskiljning ”innan”, och då väntar sig de i min generation en fortsättning. Innan vad då hände?
En närstående make har svårt att smälta ”lusse” som benämning på hans gamla skola. Lyceet talade man om på hans tid. Förklaringen är enkel. De som håller till i huset klarar helt enkelt inte av att böja ordet lyceum. Ingen har lärt dem. Lusse = ett ställe där man lussar?
Samma är det med våra högstadier. En lärare kan lugnt säga att han arbetar på Strandnäs högstadie. Om inte lärarna kan, hur skall då eleverna kunna? Strandnäs högstadium eller Strandnäs högstadieskola, tack!
”Fottis” läste jag om nyligen. Om det inte hade varit en sportsida hade jag stått mig slätt.
Men som sagt, att klaga på ungdomen visar bara att man själv har passerat bäst före-datum. Så vad återstår?
Man kan klaga på vädret. Man kan klaga på politikerna. Man kan klaga på bussarna som går för sällan eller för tomma. Man kan klaga på lönen. Man kan klaga på priserna. Man kan klaga på att folk bara klagar på allt.
Och månne inte jag med det här lyckas provocera fram några som klagar på att jag minsann inte heller alltid får till det perfekt. Åtminstone en, snälla!
