Ingen åldersnoja, bara påminnelser…
Man får sina påminnelser här i livet. Att åldern till exempel, påverkar både sinne och kropp.
Om vi tar det här med sinnet först så handlar det om att sy… Jo, jo, alltså hur man använder ordet ”sy” nu för tiden. Det irriterar mitt sinne nämligen.
Jag är inte på något sätt perfekt när det gäller svenska språket, men jag förstår absolut inte hur man kan sy ihop vad som helst nu för tiden. Folk syr ihop paketlösningar till exempel. I går läste jag i vår egen tidning att ”sviten är sydd med tanke på att bära fram det genuint åländska”.
Kunde jag så skulle jag förhandla fram paketlösningar, jag skulle göra paket utan att sy, absolut, och vore det möjligt skulle jag komponera en svit. En ”svid” däremot skulle jag sy – om jag kunde. Förresten kan jag ge mig den på att de (ofta karlar) som mest använder ordet ”sy” varken kan hantera nål och tråd eller en hederlig symaskin.
Det kan jag däremot. Jag vet hur man syr, jag har egen elegant symaskin, men jag är ingen sömmerska för det. Jag tycker bara att man ska använda ord till vad de står för.
Säkert betraktas jag som stockkonservativ och gammalmodig, rent av ålderdomlig, med ett sådant resonemang, språket förnyas ju hela tiden. Men någon reson får det allt vara. Vad ska en sömmerska göra om hon inte syr? Paketera en klänning kanske? Syr man paket så…
Jag tycker fortfarande att det är svårt att smälta att allting ”går av stapeln” också. Alla möjliga evenemang går ju av stapeln. Vilken stapel då, undrar jag förstås. Alla som använder uttrycket vet knappast vad en stapel är.
För min del är det bara fartyg som kan ”gå av stapeln”, av stapelbädden när de sjösätts. Det har jag sett med egna ögon till exempel när Linden gled ur bädden. Störtskönt.
Så var det det kroppsliga. Krämporna som kommer med åldern.
Jag var gäst på ett stort och mycket trevligt kalas i fredags kväll. Maten var god, sällskapet trevligt, underhållningen trivsam och födelsedagsbarnet tjusigt. Allt var bra tills jag efter några försiktiga steg på dansgolvet blev skjuten i höger knä.
Det var så det kändes och ingen är skyldig, inte ens jag själv. Jag varken snavade, vrickade eller tog ut några svängar, tog bara några försiktiga steg och så pang bom var knäet kaputt. Det är åldern förstås, vad annars. Slitdelarna nöts när år läggs till år.
Hur som helst så finns det hjälp att få. Akutpersonalen är alltid proffsigt vänlig och duktig, så också denna natt. Efter några sprutor med bedövning och kortison fick jag ett hjälpben i varje hand och kunde knalla hem.
Kryckor är bra att ha när man behöver dem, men rysligt besvärliga att ställa ifrån sig. De vill ju aldrig stå för sig själva. I min ålder kanske man borde ha ett par hopfällbara i handväskan, för säkerhets skull…
Men kom inte och säg att jag har åldersnoja, jag ser faktiskt fram emot att bli en pigg pensionär. Så småningom. Så det så.
Maj-Len Lindholm
