DELA

Ilskan bara rann av mig

I helgen var det under några timmar på lördag nästan sommar och jag var nästan snäll.
Det var efter debatten på torget, efter en intensiv förhandling i hemmet om vem som skulle och vem som inte skulle med till stugan, efter en rusch in på Kantarellen och ett meningsutbyte om kylskåpet som inte var kallt.
Kort sagt, en serie mindre gräl där jag blev bara elakare och småaktigare och hungrigare och argare.

Jag gick runt och fräste och smällde i dörrar. Jag kastade fram en påse vaniljbullar och skramlade med kaffekoppar.
Sen åt jag bullen och drack kaffet. De andra dröp av till lugnare platser, och jag blev kvar. Koffeinet och sockret gjorde sitt. Solen värmde.
Det var som att vakna, som att komma upp till ytan efter ett djupdyk. Jag gick till skogs, till mitt alldeles egna trattkantarell-ställe. Först stod jag och spanade och såg ingenting, och kände hur det mulnade i magen igen. Tack och lov tittade jag ner på mina fötter och såg att jag stod på svamparna, som vanligt.
Sedan såg jag dem överallt, orange skaft och bruna hattar. Mossan var mjuk och fjädrade som ett dunbolster. Doften av svamp, löv, fukt och skog.

En halv plastkasse (ja, jag vet, plast är inte bra för svamp, men jag hittade inte korgen) senare var fortfarande resten av familjen skingrad. Kanske visa av tidigare erfarenhet, vad vet jag.
Jag gick ut på Boklobb i hopp om att hitta några havtornsbär, men det fanns inte ett enda. Därute, bland fåglarna, vågskvalpet, stenarna och klipporna rann det sista av ilskan bort. Jag insåg att det inte var alla andra som var idioter, utan jag som var trött, hungrig och förkyld.
Det var inte på pin kiv skor inte var packade och middagen planerad.

På väg tillbaka från klipporna och havet stannade jag upp där det går att kliva ner i havet som på trappsteg. Jag klädde av mig och väntade medan solen kom fram igen bakom ett litet moln.
Det fanns massor med maneter i vattnet, som små rosa stjärnor som andades mot strömmarna.
Ett snabbt dopp, en rusch upp till stugan med kläderna i famnen.
Lite senare kom svärmor och svärfar med en skål nyplockade tistron. Smaken var så intensiv att det nästan smakade lakrits om man tuggade på skalen tillräckligt länge.