Idrottarnas tystnad – ett tecken i tiden
Det pågår ett VM i Vitryssland som mer är en högljudd serenad till Aleksandr Lukasjenkos totalitära regim än en ishockeyfest.
Ändå hörs bara tystnad.
Det slår mig när jag googlar fram en gammal intervju med Luleå Hockeys Johan Forsberg. Varför har vi inte fler idrottsmän som utnyttjar sin plattform till att säga något annat än plattityder?
Johan Forsberg är något så ovanligt som en tänkare inom en ishockeyvärld som mer handlar om utslagna tänder än studieskulder.
Han är något så extremt ovanligt som en feminist i den råaste av machokulturer.
Till NSD säger Forsberg att ”allt dåligt i världen ligger män bakom” och att han skriver på ett manus till en feministisk vänsterkantsteater.
Säga vad man vill om hans åsikter, men att höra en idrottsman tala vitt och brett om ämnen utanför de streckade linjerna känns befriande i en tid när de flesta tycks göra det till en dygd att inte säga något alls.
I fransk media är det inte ovanligt att idrottsstjärnor kan få frågor av typen: ”Vilken av de franska 1600-talspoeterna är din favorit?”.
Tänk er att ställa svenska idrottsmän mot väggen med liknande frågor.
Skulle inte tro det.
Från Tomas Brolins ”så sjuk blir jag aldrig så att jag läser en bok” till förre tennisproffset Nisse Holms ”idrotten räddade mig från litteraturen” tycks gå en rät icke-kulturell linje i svensk idrott. Det känns som ett fattigdomsbevis, men är samtidigt signifikativt för vårt tidevarv där individualism och lättja är norm.
1978 bojkottade Hollands storstjärna Johan Cruijff fotbolls-VM i militärdiktaturens Argentina, och gav upp sin sista chans att vinna ett stort mästerskap med landslaget.
2022 arrangeras fotbolls-VM i slavstaten Qatar, där de utländska gästarbetarnas rättigheter marginellt är bättre än vad arbetarna hade i de engelska kolgruvorna på 1800-talet. Men ingenstans hörs protester från fotbollens affischnamn.
Här hemma tindrar en andäktig presskår med ögonen så fort Zlatan Ibrahimovic uttalar sig, men ingen ifrågasätter att substansen i det han säger inte väger ett gram mer än det han sa som 19-åring. Varför tar inte Zlatan upp situationen i Ukraina på sin nästa presskonferens? Varför var Tre Kronor-spelarna så mjäkiga i sina uttalanden kring de ryska antihomolagarna under vinter-OS? Sidney Crosby och resten av ishockeystjärnorna i Kanada tog åtminstone avstånd från den inhumana lagstiftningen.
Det finns alltså befriande undantag utomlands, och ett par stycken på hemmaplan.
I Sverige lär Johan Forsberg även fortsättningsvis stå ensam i omklädningsrummet om han försöker diskutera Valerie Solanas betydelse för feminismen, på samma sätt som Henrik Rydström är ett fotbollsunikum på tidningarnas kultursidor.
Kanske öppnar firma Forsberg/Rydström dörrarna till ett öppnare idrottsdebattklimat i framtiden.
Fram till dess får vi nöja oss med ”sarg ut”, ”bollen är rund” och ”små marginaler”.
