DELA

Ibland får man pippi

Oj vad det kvittras och kuttras i alla buskar och snår nu. Speciellt tydligt blir det i min skärgårdsby där tystnaden annars kan lägga sig som ett täcke över själen. Nu är ljudet nästan öronbedövande.
Och det jag märker är att alla fåglar faktiskt inte låter likadant. En är lite mer högljudd, en annan tar ljusa höga drillar medan en tredje ropar med ett visst mellanrum.

Värst är dock tranorna som först hördes på långt håll. Sedan märkte jag att ljudet kom närmare och närmare och med lite bävan för allt detta ljud insåg jag att tranornas flyktbana låg ganska i linje med den plats där jag stod och ilsket grävde i mina pallkragar. Aldrig har jag varit så nära tranor och deras läte… ja det var snudd på öronbedövande.

Det bästa
är förstås att kråkorna överröstas. Jag och kråkorna i min skärgårdsby har inte ett hjärtligt förhållande om jag ska uttrycka det milt. Vi har olika dygnsrytm och olika uppfattning om hur stor personlig sfär jag har gentemot kråkor.
Och så kan jag inte förlåta dem för att de, antagligen varje år, slaktar hela kullen med skrakungar som ska lämna sitt bo på vår uthusvind.

Småfåglar
är lite lustiga. Under vintern, när jag var mycket ledig, gjorde det mig lugn att titta på fåglarna som klättrade omkring i trädet där vi har fågelmatning. Det var små gula saker, kanske gulsparvar. De kom i flock och kvittrade högljutt med varandra. Sedan drog de iväg i flock.
En dag under en promenad upptäckte jag att de höll till i grannens trädgårdshäck. Kvittret var öronbedövande, antagligen var de oense om vart de skulle bege sig härnäst. Men när de upptäckte mig blev det knäpptyst i häcken och alla små fåglar satt blickstilla.
Jag låtsades inte se dem, men stannade till precis bredvid häcken och sade: Hej. Då rasslade det till i hacken och alla fåglar var borta.

Även nu på våren kan ett helt träd vara gult av feta små sparvar (tror jag, förlåt mig alla fågelkännare, men jag är dysornitologiker eller något sånt) och det känns som om jag inte sett dem på samma sätt som förut. Kanske det är åldern?
Som gammal tant börjar jag nu intressera mig för fågelmatning. Ni skulle höra hur jag pratar när jag lägger ut fågelmat (”Kom och ät nu, små tippor! Vänta lite bara så får ni komma hit och äta det som jag dukar fram.”).

Eller kanske jag helt enkelt borde börja röra mig ute bland folk lite mer?

Nina Smeds