I sommar lär jag mig skejta
Så sitter man här vid datorn med fingrarna på tangentbordet och tänker på vad man ska skriva. Det är mulet, grått och tråkigt ute, det enda jag jag får upp i mitt huvud nu är hur bra jag skulle kunna ha varit på att skejta om jag skulle ha börjat när jag var yngre. Men som 13-åring tog jag inte steget att börja skejta, istället gick jag runt och drömde om att jag kunde skejta lika bra som dom coola killarna i skejtparken.
Men jag är väldigt stolt över att jag har lärde min lilla, lurviga, vita hund att åka på vår gamla, ruckliga fiskbräda. När hon var yngre och såg en skejtboard hoppade hon upp på den och satte sig ner och vägrade flytta på sig. Hon älskade det verkligen och gör det fortfarande, 13 år gammal.
I våras tog jag däremot mig i kragen och gick till Stadium i Norrtälje och köpte mig en billig barnbräda, det var kanske inte den bästa brädan, hjulen snurrade knappt ett varv när man snurrade på dem. Jag tog fram pappas skruvmejsel och började mecka med brädan, efter lite skruvande på truckarna så snurrade hjulen lite bättre men inte bra. Men jag var väldigt stolt när min vänner frågade vad jag hade gjort idag ”Jajo jag har väl meckat lite med bräädan”.
Ärligt talat måste jag säga att den är rätt oanvänd. Men jag stod faktiskt några kvällar hemma på vägen och försökte lägga en Ollie. Det slutade alltid likadant, jag blev arg och gick in. Fast en kväll var jag lite stolt över att jag fixat en ”skejtskada” jag lyckades få brädans ena kant på smalbenet och jag fick ett blåmärken, kanske inte de störsa men det fanns där och gjorde ont.
Min heta skejtpolare J ville gärna ställa upp och lära mig skejta i somras. Men varje gång han frågade om jag ville följa med till skejtparken kom jag alltid på dåliga ursäkter bara för att inte följa med. Det är för att jag var och är lite rädd för de små skejtarna som hänger där, de skulle nog stå där och flina åt mig och jag skulle slå sönder min bräda och gå hem. Jag har väldigt dåligt tålamod när det gäller att lära mig saker, om jag inte lär mig snabbt blir jag sur och lägger av. Det är väl kanske en orsak varför jag inte har börjat skejta.
Men i sommar SKA jag på riktigt börja. Nu har jag ju två bra skejtare som har erbjudit sig att va mina mentorer. Nu kan ju inte banga ur. Jag är ju 19 år, om jag någonsin ska lära mig borde jag göra det nu. Kan inte bara sudda bort min barndomsdröm, och jag måste ju vara glad över att någon ens vill lära mig att åka.
Och så kan ju inte min 13-åriga hund vara bättre än mig på att skejta.
