I säck och aska
Är det över nu? Eller skall vi dras med vulkanaskmolnen i 13 år till?
Och hur har Katla uppfört sig under helgen?
Det är fredag eftermiddag och jag sitter med Dagens Nyheter, som har en skiss över Eyjafjallajökull och Katla. Det är bara två kilometer ”rötterna” (fast det står 10 i texten). Två kilometer är ingenting, när som helst kan Eyjafjallajökull ruska om i berget så att Katla också vaknar till liv. Och vad händer då?
Då kan vi antagligen sluta sörja över att flyget inte går och i stället börja bekymra oss över hur islänningarna skall klara sig. Men i skrivande stund är flyget ett visst bekymmer. Eller inte.
Maken ringde från Helsingfors i onsdags, hemkommen från ett möte och på väg till ett annat för att på fredagen ta flyget till … Reykjavik. Jag försökte avråda, litet halvdant, tyckte det verkade osäkert där borta. Men efter 40 års äktenskap har jag upptäckt att han inte lyssnar på mig. Han bara låtsas och säger ja och nej på rätta ställen. Nu var det nej, han var inte redo att stanna hemma frivilligt.
Vi vet hur det gick. Inget flyg till Island, inget flyg till någonstans överhuvudtaget. Inte ens till Åland.
Jag hade inget alls emot läget, erbjöd mig storsint att åka ut till Långnäs mitt i natten för att möta honom.
– Långnäs! sade maken och lät inte tilltalad för fem cent. Men om flyget är inställt så kan man ge sig den på att nattbåten till Mariehamn är fullbokad. Liksom tågen.
Det blev taxi till Åbo och däcksplats, man kan tydligen köpa sån för att försäkra sig om att få komma ombord.
På något sätt började det hela kännas litet tillkrånglat. Men jag vidhöll att det alltid är trevligt att få hem maken. Tills jag slogs av insikten. Inga dagstidningar!
Fredagens dagstidningar från riket skulle vi få på lördagen. Och lördagens och söndagens tidningar på måndagen. Där någonstans började jag vackla. Och tänka att det nog hade varit bäst i alla fall om inget hade hänt och maken hade åkt till Island, för vad händer om Katla …
Det finns forskare som säger att ett utbrott kan pågå till och från i många år. Skulle det betyda att vi inte vet när det är flygväder och när inte? Att vi möjligen kommer iväg till Madrid om tre veckor, möjligen inte. Och om vi kommer dit så kanske vi inte kommer hem.
Hur skulle mänskligheten anpassa sig till ett sånt liv? Skulle vi börja åka tåg till kontinenten som på Orientexpressens tid? Och gunga i 5-6 dagar över Atlanten på stora passagerarfartyg.
Hur skulle vi få tiden att räcka till? Hur skulle vi ha råd? Skulle vi helt enkelt stanna hemma, ordna videokonferenser, semestra i grannbyn?
När jag tänker efter så är flygplatserna alltid väldigt fula.
HARRIET TUOMINEN
