I land för gott
Efter dryga 30 år som gift är det på tiden att Inga Heller lär sig hur det är att vara gift.
– Sjöfolk går i land och sen skiljer dom sig.
Det har hon hört sägas. Och:
– Man är i den åldern då allting ska bytas ut.
Hon har hört om fd sjöfarare som bor vecka/vecka i lekstugan i trädgården. Och om sjöfararen som andra dagen på pensionen får höra av frun att hon inte vill vara gift med honom längre och då börjar pilgrimsvandra till Spanien. Vad kan han annat göra? Utan jobb, utan fru, utan hem?
Gobbin har inga heller gjort sig göranslös. Han är självutnämnd personlig assistent/kock/tankesmedja/butler/coach/omvärldsanalytiker och fritidspedagog – det vill säga det är han som håller i fjärrkontrollen – åt frugan där hemma.
Det är en otrolig omställning att från att ha varit sjöfru bli kronisk sambo med en fd sjöfarare.
Han tar över hem och köksregioner. Han är överallt. Han tar hushållsinriktade initiativ. Han kommer hem med vinglas köpta i stans billigaste lågprisbutik. Visst. Det är klokt. Men hon hade tänkt investera i konstfulla dyra vinglas. Ska han bestämma nu också? Ska man måst förhandla om det?
Plötsligt ska man prata om ALLT. Går du och handlar? Har vi curry?
Plötsligt kan man tillåta sig att vara hjälplös.
– Hördu karl, här är något som gått sönder/som krånglar/som inte går att öppna/som är för tungt. Fixa det! Nej, jag kan inte. Jag ska fila naglarna.
Plötsligt är tanken att man ska ta itu med saker och ting ”sen”, då när man har huset för sig själv, helt fel.
Plötsligt kan man inte lyda sina impulser och börja dammsuga 23.50. Utan att behöva förklara det för någon.
Nu behöver man aldrig mer svara på frågor som: ” När kommer pappa hem?” Och aldrig mer titta i kalendern och se om han är hemma på födelsedagskalas/begravningar/tillställningar/framåt i tiden. Plötsligt kan han komma med på allting.
Tidningshögarna försvinner, de som legat till sig någon vecka eller två i väntan på sjöfararens hemkomst.
Det går åt en massa mat. Diskmaskinen snurrar på. Tvättmaskinen dito.
Plötsligt ringer man inte till hans jobb längre och stör mitt i den trånga passagen vid Apotekarfaret.
Aldrig mer får man komma på studiebesök på bryggan och kunna trycka in och vrida på varenda allt man ser på bryggan.
Aldrig mer gå och lägga sig i hytten och veta att han kör båten i mörkret och det är över 2.000 personer ombord som han ansvarar för och kunna lita på att det går bra. Och vara lite mallig över honom. Det är ju trots allt lite roligt att gå igenom dörrar som det stor ”Crew only” på – när alla ser det.
Gobbin gick i land för gott och visade sig vara en rätt trevlig typ.
Inga Heller vill vara gift med honom i dag också. Man får ta en dag i taget.
