DELA

I krig och hockey är allting tillåtet

”Fienden tillbakaskjuten, om än tusen gånger större. In i korsun emellan, tappra män, söner av skog och mull.”
Detta citat är inte taget ur någon bok om vinterkriget utan från facebook på torsdag kväll. Det är inte heller någon sannfinländare som varit i farten igen (såvitt jag vet och hoppas har jag inga facebookvänner som är sannfinländare) utan en helt normal finlandssvensk man, möjligen med en viss fäbless för och förmåga att spetsa till saker och ting.
Det handlar förstås inte alls om krig utan om ishockey. Men ibland undrar man. När det spelas hockey är det nog ändå ett litet krig som utspelas där i rinken. Väl?

Somliga sporter – inte minst ishockey – är en värld av blod, svett och adrenalin där svaghet är lika med förakt. Tänder slås ut och ögonbryn fläks upp, men hjälte blir man om man kämpar vidare med blodet strittande nerför dräkten i landets färger. Krigstermerna flödar; anfall och försvar, krossa och hata, förlorare och segrare, hjältar. Snällhet är svaghet vilket är den värsta egenskap man kan ha i den världen.
Jag fattar förstås att det är själva grejen med idrott. Det ska vara konkurrens och tävlan annars är det liksom ingen idé att hålla på. Det fungerar nog inte att köra med den artighet och vänlighet som är – eller borde vara – det normala utanför idrottsvärlden. ”Varsågod, nu är det din tur att ha pucken, jag har ju redan skjutit några mål”.
Men –och nu utsätter jag mig verkligen för risken att lynchas offentligt – jag bryr mig faktiskt inte ett skvatt om vem som vinner. Jag kan se och förstå att de som vinner är glada och glädas med dem, oavsett nationalitet.

Jag önskar jag kunde bry mig mer. Det verkar ju rätt trevligt att kunna bli så himlastormande glad över något så prosaiskt som att ett gäng landsmän lyckas peta in en liten svart puck i ett mål fler gånger än ett lag från något annat land. Att bli så glad att den som petade in pucken blir ens hjälte.
Det sägs ofta att idrotten förenar folk över hela världen. Min uppfattning är att det är få saker som verkligen lyfter fram nationalismen i folk som idrott. Plötsligt är det ”vi” som skjuter den där lilla harmlösa pucken i mål, fast den som egentligen gör det heter Jesse och vars efternamn är samma som en stad i öst som grundades där Karelska jägarkåren hade sin sommarexercisplats 1790-1809.
När ni läser detta vet vi vem som vunnit och förlorat årets batalj (se där, ännu en krigsterm). Den som gjorde att folk fick hybris i torsdags var ju bara ett steg på vägen.

Vem som än vinner hoppas jag att både lag och fans lämnar krigsgrejen i ishallen. I bästa fall kan en seger av dylikt slag betyda gemenskap och ökad självkänsla för ett folk som finländarna, som så väl behöver sådant. I värsta fall fortsätter krigssnacket efteråt med nedlåtande kommentarer om förlorarna och då känns den förenande idrotten långt borta..
Och kom ihåg: det kommer alltid nya fajter.

Anne Sjökvist