I ett rymdskepp genom natten
Jag klev på bussen i Jakobstad kl 00.55. Medan jag väntade, efter att alla i min systers hus gått och lagt sig inför en ny arbetsvecka och de bedårande hundvalparna slocknat, tittade jag på en tv-serie som hette Spartacus, på någon finsk kanal man inte ser på Åland.
Det bestod främst av väldigt imponerande blodsutgjutelser i slow motion, och väldigt muskulösa karlar med lite kläder på sig.
Vid busstationen stod jag och en spinkig ung kille med lite packning.
Den första halvtimmen fram till Nykarleby kämpade jag för att hitta en bra sovställning där ingen kroppsdel skulle domna bort och då det faktiskt skulle gå att sova. Det misslyckades.
Först var det för varmt i bussen. Sen blev det iskallt.
Jag satt i halvdvala ständigt söderut. Den spinkiga pojken åt godis och lyssnade på musik.
I Björneborg vid halvsex-tiden bestämde jag mig för att det var morgon, och åt upp mina medhavda smörgåsar och plockade fram min bok. En massa människor klev på bussen, som miste sin känsla av rymdskepp på väg genom ett tomt universum.
Då kunde jag äntligen sova, oskönt, med öppen mun, och vaknade till i Reso med nackspärr och drägel på hakan.
Kl 08.15 var bussen framme i Åbo hamn. Den spinkiga pojken stod bakom mig i incheckningskön och såg lika luggsliten ut som jag kände mig.
Jag borstade tänderna, bytte kläder och tryckte ner håret lite på den minimala toan i terminalen.
Ombord på Amorella satt den spinkiga pojken och jag vid varsitt bord bredvid varann. Jag åt karelska piroger och en mangosmoothie som smakade fruktyoghurt. Han åt banan.
Två gånger gick jag genom taxfree-butiken utan att hitta någonting jag ens avlägset ville ha. Smörjde dock in händerna med den dyraste handkrämen i butiken.
Vid tolv en oinspirerande lunch. Min bok föreföll helt obegriplig när jag stirrade på sidorna.
När vi äntligen, äntligen närmade oss Mariehamn stod den spinkiga pojken och kutade med ryggen vid utgången.
Under hela vår långa resa hade våra blickar inte mötts en enda gång.
Nästa gång jag ser honom kommer jag inte att se honom, för jag har redan glömt hur han egentligen såg ut. Lite skägg kanske, och spinkiga ben?
I terminalen kom jag mig själv till mötes i alla andras igenkännande blickar, och när jag kom hem till min gränd svepte sig mitt liv och min värld om mig som en varm kappa.
Hon som åkte buss var en annan, för ingen såg mig.
