I damernas värld
De är så nätta och så fnittriga och så färgstarka. Tre kvinnor i fotsid siden står i Pressbyråkiosken på Arlanda. Asiatiska kvinnor i turkos och orange och mycket klirrande glitter i öron och halsgropar. Bredvid står en storväxt rufsig dam med portfölj, skotska kanske, så en blond tjej med världens kortaste kjol och svarta strumpbyxor – nordiska kvinnor har ju alltid enfärgat tråkigt i svart eller grått – och så en dam så storväxt som bara amerikanska damer kan vara, i en ljusgul collegetröja med tryck från något sportlag eller möjligen universitet. Alltså ljusgul! Tidningsförsäljerskan är en mörkögd skönhet med diamant i näsvingen.
Nu slår det Inga Heller: Lustig! Vi är bara kvinnor här. Just nu. Tänk om det på hela Arlanda bara skulle finnas kvinnor. Färgstarka, väldoftande, glittrande, vänliga, eller för all del stressiga, barska, kompetenta.
Men i vart fall. Hur skulle det kännas om flygplatsen plötsligt bara befolkades av kvinnfolk?
Hur skulle det kännas om hela världen bara befolkades av kvinnor?
Ja, ursäkta, vi kan det där om den lilla lilla skillnaden… Men ändå.
När en kvinna planerar en resa verkar hon glömma två saker: Det finns andra kvinnor i världen. Och det finns andra turister i världen.
Låt se, du tar bussen till flyget – en kvinna kör. Piloten är kvinna – Inga Heller har flugit inrikesflyg en gång där piloten otroligt nog bar det underbara namnet Johanna Örn. All personal – kvinnor. Taxichauffören är kvinna. Hotellets personal består av enbart kvinnor. Alla som tar emot och river biljetter, som säljer och köper, som servar och serverar: alla är kvinnor.
I katedralen finns folk från världen alla hörn, just det, bara kvinnor. I hissen upp till utsiktstornet; bara kvinnor. På konserten, på badstranden, i mataffären, på internetcaféet. Överallt tjejer, tanter, damer, kvinnfolk.
Ursäkta nu alla karlfolk. Men detta tankeexperiment väcker lust. Lust till mer parfym, fler örhängen, mer färg och stolthet. Mer vänlighet och, varför inte, mjukhet. Och kanske en anings lust att ta för sig av nånting. Nånstans.
Andra känslan är trygghet. Den kvinna som promenerar på en storstadsgata en kväll blir inte vettskrämd av ett gäng personer, fyra fem sex sådär, ur lokalbefolkningen, strosar mållöst ut från en park om dessa personer är kvinnor – och inte män. Mållöst strosande grupper av män väcker instinktivt rädsla hos en västerländsk kvinna. Antagligen kan det kallas för fördomsfullt. Men så är det. Man tycker ju att folk som är på hemmaplan borde ha viktiga saker att göra.
Visst finns det kvinnliga ficktjuvar och kvinnliga banditer av olika slag. Men en sak är säker. De är inte många.
Tredje känslan som strömmar emot i detta tankeexperiment är glädje: Världen är faktiskt damernas. Också.
