Hylla haggan!
Jaha. De bygger en simhall för 15 miljoner och sen vill de stänga den när folk är lediga.
– Det byggs vägar för att folk ska komma fram och sen an lägger man farthinder för att hindra framfarten.
– Den rike farbrorns affärer går 14 miljoner euro plus varje år.
– De väljer en dumbom till president i världens mäktigaste land.
– Ska man vara kulturarbetare måste man lära sig att det inte skrivs ”åter bud” utan ”återbud”.
Vissa sanningar kan bara sägas av en hagga och nu har Inga Heller hittat en ny roll i det spännande livspusslet. Sanningssägare är aldrig populära. Det är bara att inse. Men redan Bibeln talar om helig vrede.
Haggan rensar upp. Haggan blåser in nytt liv. Haggan behövs.
Det som utmärker en hagga är:
Säger sanningar – också obehagliga.
Gör vad hon vill.
Tar plats. Kan stå bredbent med händerna i sidorna länge.
Bryr sig inte om att vara behaglig.
Pratar högt och snabbt.
Dricker (kanske för mycket).
Röker (kanske, host, host).
Somnar två sekunder in i den politiska debatten.
Bryr sig föga om män/bilar/sparfonder/förnuft.
Bryr sig om kläder/hantverkare/smycken/ha kul.
Beter sig helt hysteriskt.
Redan på 70-talet förekom det analyser av vilka roller en kvinna kan ha på en redaktion:
Maskoten. Den unga journalissan med hästsvans som tycker allt allt allt är jätte- jätte- jätteroligt.
Sexbomben. Behöver kanske inte förklaras. Makthavare var, är och förblir män … Sexbomben trivs.
Damen. Nu har hon blivit liiite äldre. Vill ha respekt och vita runda örhängen. Vill vara snygg och ha bättre lön.
Mamman. Det är hon som tar hand om allas känslor, utom sina egna. Månar om. Diskar upp.
Gurun. Den allvetande journalistkvinnan som varit med om allt och vet allt och känner alla. Kan säga en del sanningar. Vill sällan. Ingen lyssnar.
Haggan är roligare. Haggan är häftigare. Haggan skrämmer små barn. Och en del gubbar.
