Hurra, hurra för dyrare priser
Jag var på lillajul-marknad till Jan Karls-gården i lördags, för första gången på kanske 15 år.
Mycket var sig likt, framför allt den infernaliska blåsten som ven fram som en ilsken släkting bakom hörnet på varje bod och byggnad. Mellan byggnaderna kurade marknadsstånden ihop sig, och man såg tydligt att inte ens de mest vadderade byxorna och överlevnadshalarna kunde hålla värmen.
Det fanns senap och kärvar och lite helkottas med havtornssaft.
Det fanns burgare och korvar och det fanns grymt fult hantverk och likgiltigt hantverk och några exempel på riktigt högklassigt hantverk som jag dock inte hade råd med, utom de fyra handstöpta ljusen från Husö som ska brinna i min röda julljusstake på julafton.
Inne i Smakbyn kunde jag med glädje bevittna hur smakfullt och stilsäkert Michael och Jenny Björklund gjort sig redo att klå turisterna på pengar. Det är fint, det är gott, det är det bästa av Åland, utvalt och paketerat så att man sväljer de saftiga priserna, om man nu inte råkar veta att samma inlagda gurkburkar står att köpa i butik för ett betydligt lägre pris.
Finfint var det, och de fyra ekologiska griskotletterna blev saftiga och fina till söndagsmiddagen. Nästan lika saftiga som priset.
När jag kom hem insåg jag, förstås, att jag köpt mer än jag tänkt, för dyrare priser än jag förstått när jag lät mig bedåras av uppläggningen och de små gulliga barnen och det där som gör att man köper saker på marknader som man aldrig skulle köpa annars.
Fram för mera marknader säger jag, som får folk att förstå sambandet mellan maten man stoppar i sig om dem som producerar den.
I skenet från de starka lamporna i supermarketarna ser man det ju inte längre. Allt blir så flackt och platt, och en potatis eller en biff är lika god som en annan, utom den där prislappen som skriker åt en att det finns sånt som är BILLIGARE.
Det borde närapå förbjudas att sälja billig mat.
Den engelska författaren Margaret Drabble har skrivit om det i en av sina romaner, där huvudpersonen blir besatt av snabbmatsindustrin, och bland annat besöker en fabrik som tillverkar hamburgare genom att pressa ur sorterade ben alla rester av kött och sedan klistra ihop sörjan med olika tillsatser och sälja dem som frysta halvfabrikat.
Tänk på det, nästa gång ni sträcker er efter ett paket med något som är maskinurbenat.
Köp mindre i stället.
