Hur hanterar man stress?
Det finns olika typer av stress har jag läst nånstans, positiv och negativ. Den positiva stressen har jag ingen som helst aning om vad är för nåt, men den negativa känner jag mycket väl till.
Jag tycker att jag brukar vika ihop mina kläder fint och prydligt (nåja) och vördnadsfullt placera dem på hyllorna i garderoben (nåja, som sagt), men sen när man öppnar dörren, fem minuter innan man måste vara på jobbet, hittar man bara EN strumpa och en tornado av koftor utan knappar och/eller plagg som får en att likna en övergödd, frystorkad säl med badring runt magen.
Garderobsmonstret har börjat slarva bort andra grejer också. Man har det ganska bra tycker man, med mobilen, nycklarna och allt annat dödsviktigt inom räckhåll. Men så plötsligt händer det. Inte det att kassörskan plockar bort ”Ta nästa kassa för jag är på lunch”-skylten, för det har aldrig hänt mig, utan det att allting plötsligt är försvunnet. Stora gräl utbryter mellan vänner och bekanta, grannar och syskon, där man börjar anklaga varandra för kapitalism och färgblindhet, och så plötsligt inser man att man hade telefonen i DEN ANDRA fickan.
Och det där med frisyrer kan sannerligen knuffa en över desperationens brant. Jag förstår inte varför man har en gloria runt huvudet så fort man kommar från frisören och håret ligger så där glänsande och uppiffat runt skallen. Nästa dag när man vaknar har det tufsat till sig så att man absolut måste tvätta det om man ska kunna visa sig ute bland folk, men då är det där magiska skimret som bortblåst och håret ligger smetat längs ansiktet. Hårstråna skrattar hånfullt och gaddar ihop sig med alla hårredskap som i panik rafsas fram för att tämja skatboet till frisyr.
”Hahaha, kom igen killar! När hon börjar slita med kammen trasslar ni till er ännu mer! Och du, Berra, det vore kanon om du och Nisse kunde dra med er ett gäng som fastnar i hårborsten så att hon måste klippa loss er sen! Hahahaha.”
Ibland vore det ju skönt om man kunde vara en harmonisk och avslappnad människa som med glädje steg upp i ottan och var nöjd med sin själ och sitt yttre.
Så att man slapp göra upp med de onda krafterna som envisas med att gömma en strumpor och klämma ut allt läppglans på en gång (gärna mitt på tröjan) vareviga morgon.
För hur ska man hantera stressen på ett moget och vuxet sätt utan att förvandlas till en genmanipulerad tomat som sliter sitt hår dagarna i ända? Det finns ju tydligen knep för sånt där. Nålar, pilatesbollar, camping i en kohage och annat.
Men herregud människor har väl vettigare saker att syssla med än att ta det lugnt? Man måste ju följa alla dokusåpor och bräcka grannen i ”Vem har flest utegrillar”-mästerskapen. (Det må vara vinter nu, men snart är det säsong igen.)
Eller är det helt enkelt så att man måste ta sig tid att sortera strumpor för att få lite sinnesfrid?
