DELA

”Hur e´de´ mäddä då … ”

Hur e´de´mäddä då?
– Janå, ja klinkar po å haltar, men annars äddä väl som vanlit … 
– Så du har krämpor då?
– Nå lite känningar har man väl, her och der. Men man ska int´ klaga, många har ä mycke´ värre.

Vem känner inte igen ett sådant samtal? Åtminstone vi på äldre sidan kommer oftast in på hälsan, när vi träffas. Sedan vi avhandlat vädret förstås.
Jag tycker inte att det är så värst länge sedan jag själv suckade djupt när jag hörde den här sortens snack. Tyckte att vilket annat samtalsämne som helst måste vara intressantare. Men nu är jag där jag också, i gnällfällan, suck och stön och värk och pina.
Jojo, så går det, ålderstilläggen kommer utan anhållan och de får ingen att spritta av glädje precis. Varken de som gnäller över värken eller de stackare som tvingas lyssna. Förresten den som inga krämpor har kopplar bara på dövörat och svarar något lämpligt och springer vidare.

Och jag, jag hinner inte med längre …  Äsch vad förargligt.
Långa benet före – full fart, det är så skönt att kuta iväg, att fixa saker snabbt, att vara på gång, liksom. Det har jag alltid gillat. En gång i tiden, på förra århundradet, var det en kommunpolitiker som tyckte att jag borde betala mera skatt eftersom jag nötte så på vägarna i norra Jomala! Jag var flitigt i farten på alla fronter den tiden.
Men efter elva Kanonlopp och ett par Tjejmilar började kroppen protestera. Jag dämpade takten litet, men fortsatte att motionera och jobba förstås, på Nyan och hemma och jaa, det fanns alltid behov av ett handtag här och där. Det känns bra att räcka till, det är ju roligt att ställa upp när man kan och behövs.

Det var då det. Förresten är inte det heller länge sen, några år bara. Eftersom tiden har en märklig benägenhet att gå fortare och fortare när man själv blir långsammare och långsammare är det rent hopplöst att försöka hänga med.
Att acceptera faktum är svårt, så förbaskat svårt. Att finna sig i att knäna är slut, att ryggen värker, liksom axlar och nacke, för att inte tala om händer och fötter, det är ett elände. Man blir så himmelens arg när ingenting funkar som det ska.
Men det är inte så farligt, det är faktiskt ”bara” artros. Och det är ingen sjukdom säger specialisterna. Det är ett naturligt åldrande. Tänka sig.
Man ska lära sig leva med smärtan, eller allra helst träna bort den. Gå på gym ska man göra. Jag har provat. Det gick inte bra, allt blev mycket värre.

Jag fortsätter i alla fall som lagårdspiga, i min takt. I lagår´n bryr sig ingen om att jag haltar, är krokig, sned och vind, eller att jag suckar och ”perklar” att det gör ont, det gör ont… Kossor och kalvar gillar mig precis som jag är, det är skönt. Att gilla eller gillas på facebook är inte nödvändigt alls.
Så, hellre lagården än gymmet, hellre kor och kalvar än ”facebook-vänner” jag inte känner. Livet är som det är, berg och dalar, men i det stora hela ändå riktigt bra.