Hund på hemmet vill jag ha
Den ligger där nu och guppar, båten. I torsdags kom den i sjön och fick mast. I fredags kom storen på plats och så färdades hon över havet, från Gröna udden till Socishamnen, för motor.
Nu skall hon få vänja sig vid det rätta elementet och sen, så småningom, kanske hon får komma ut. Eller så har vi helt enkelt haft annat för oss.
En dag satte vi champagnen i kylväska och körde till Vårdö för att fira en nybliven 70-åring. Men tro inte att han var där! Så vi fick nöja oss med att ligga på stranden och schasa på bromsarna. Och dricka kaffe. Vattnet var inte överdrivet varmt.
Och så har jag gjort en runda österut för att kolla in hur värmeböljan påverkar en nästan 95-årig gammal mamma.
Vi satt i skuggan på terrassen och åt, mamma i rullstolen med nackstöd, som hon nyligen har fått för att kunna komma upp ibland. Litet tystlåten var hon, så är det ofta numera. Men så fick hon syn på en hund, en brungul, halvstor, med pigga ögon. Och det blev liv i henne. Helt spontant, utan att behöva tänka efter, talade hon med hunden. Inte så mycket, men mer än med mig.
Hunden var där med sin matte. Husse satt i en annan stol, icke nåbar för världen, kändes det som. Men vad vet jag. Kanske han inom sig också talade med hunden. Blev uppiggad av att se den och kanske bli slickad på handen.
Jag blev upplockad av systersonens fru, som körde mig till tåget. Och berättade om hur spontant glatt vår gamla mamma hade reagerat på att få se en hund.
Tiina föder upp chow-chow, en obeskrivligt söt och litet klumpig ras med blå tunga. Familjen har sju vuxna hundar och just nu sex valpar. Det gäller att titta noga efter var man sätter ner fötterna!
Hon berättade att en av hennes valpar numera är sällskapshund på ett åldringsboende. Exakt hur det fungerar vet jag inte, men hundens matte tar hunden med sig dit och alla älskar den. Men man har naturligtvis valt ut en individ, som är människovänlig, har tålamod, inte reagerar på eventuella sjukhuslukter och allt sådant.
Poängen med det hela är att de som bor på hemmet mår mycket bättre när de har en hund att kela med. Så varför är inte detta vanligare? Gammalt folk går inte omkring med allergier, de levde antagligen på ett sätt som inte ledde till allergier.
Blir det jobbigt för personalen?
Det behöver inte vara hund, det kan lika gärna vara katt. En kelen katt, som gärna sitter i famnen en stund. Men inte alltid i samma famn. En sjömanskatt måste det vara, en som går från famn till famn. Vad skulle passa bättre på Åland än det!
Vi ses där en dag!
Harriet Tuominen
