Hon gör mig till en bättre människa
På mitt skrivbord har jag ett fotografi av min mormor Aura. Hon står och kramar om mig och jag skrattar in i hennes famn. Hon har en röd kappa på sig.
Ju äldre jag blir desto tydligare blir det för mig att hon är en av de viktigaste människorna i mitt liv. Hon är raskt på väg mot 90, och jag träffar henne sällan. Hon bor i Kokkola och jag är här och livet flyter på i en snabb flod.
När vi träffas eller pratas vid i telefon spelar det ingen roll vad vi säger. För mig räcker det med hennes röst, hennes famn och hennes doft av trygghet och tant för att allt ska kännas bra.
På utsidan är hon bara en gumma, en pensionerad städerska som bor i en pensionärsbostad, badar bastu varje fredag och får sommarblommor att växa till oanade proportioner.
Jag ser min barndoms hjältinna, den obesegrade blåbärsplockerskan, hon som cyklade till stugan med hela bohaget när det blev sommar, min tillflykt från alla faror.
Det finns saker hos människor som man bara ser när man är riktigt nära, och det är det som är deras innersta, verkliga värde. Glädjen, sorgen, styrkan i deras kärlek, allt som inte påverkas av vad de gjort eller förtjänat.
Min mormor är så mycket större än sin position i samhället. Hon är en stark och vacker människa som levat och arbetat, som är älskad av många, behövd och tillfreds med hur hon ordnat sitt liv.
Detta är en motsättning. Jag har hört många under valrörelsen prata om de svaga i samhället.
I statistiken är min mormor Aura en av dem. Hon lever anspråkslöst på en minimal pension, hon har aldrig kommenderat över någon, hon gifte sig under kriget, fick tre barn, är änka sedan många år. Punkt. Inte.
Självklart är hon så mycket mer. Självklart är det inte materiella saker som egentligen är viktiga. Och självklart är de viktiga.
Om jag fick välja mellan att vara svag som min mormor och stark som hon, eller att ha alla tillgångar i världen men inte hennes styrka så vore det ett lätt val.
Utan andra människor är vi inget. Utan människor som älskar oss blir vi hål med trasor runt omkring som döljer tomheten.
Jag är en bättre människa för att jag älskar min mormor. Jag har fotografiet där på mitt skrivbord för att påminna mig om det, och för att någon gång lära mig ödmjukhet inför det som inte går att mäta , som bara är och finns.
