Hipp som happ
Teatergruppen Hipp Happ visade sin kabaré ”Hör upp!” i Alandica härom kvällen. Fem svenska kvinnor med olika typer av hörselskador berättade i ord, dramatik och sång om sina egna upplevelser av att inte höra som de flesta.
Om hur utanför man kan bli vid kaffebordet när man inte hör poängen i skämtet, om hur mingelfesten kan bli ren tortyr eller om hur inte ens vårdpersonal verkar förstå hur de ska bemöta människor som hör dåligt: ”Vi har våra rutiner, vi tar bara emot bokningar per telefon”.
Det hela gjordes med stor värme, mycket humor och mycket utlämnande med en befriande självdistans. Som många gånger förr kunde jag konstatera att folk med någon form av handikapp ofta verkar vara de som lättast kan skratta åt sig själva.
Tanken med föreställningen var från början att visa för normalhörande – och särskilt normalhörande beslutsfattare – hur verkligheten ser ut för hörselskadade. Det visade sig inte vara särskilt lätt.
Projektledaren och regissören Jan Simonsson – som lyfter fram sin svaga tinnitus för att passa in i gänget – säger att de svenska politikerna visat ett kompakt ointresse för Hipp Happarna.
Även de åländska beslutsfattarna, hela lagtinget och regeringen, bjöds in till föreställningen i Alandica, men ingen enda dök upp. Jo, det är ju budgettider förstås och det hände sjukt mycket annat i landskapet denna tisdagskväll i sena oktober.
Men ändå; inte en enda.
Hörselnedsättningar är fortfarande ett handikapp (i första hand ett socialt sådant) som det vilar ett lätt löjeväckande skimmer över och som på något vis inte riktigt tas på allvar. Folk som inte hänger med i snacket för att de inte hör blir inte sällan betraktade som lätt korkade. Efter tredje ”va”-et bemöts man med irritation.
Detta har alltså undersökts vetenskapligt. En och två gånger kan de flesta upprepa vad de sagt men gränsen går vid tredje gången. Då säger man istället ”äh, det var inget”. För den som inte hört känns det ju så där att inte ens vara värd att få veta vad det pratas om.
Ändå är det småsaker det handlar om. Att prata tydligt, inte hålla handen för munnen och att vända sig mot den man pratar med räcker långt. De flesta hörselskadade hör mycket bättre om de samtidigt ser munnen på den som talar. Så nästa gång någon verkar ovanligt intresserad av ditt ansikte kan du ju, innan du polerar fåfängan alltför mycket, tänka tanken ”är det måhända en hörselskadad person”.
Och Hipp Happ? Ja, det kommer helt enkelt från att hörapparater kallas happar bland de initierade. Hepp.
