DELA

Heja Lemland!

Det är nästan precis ett kvartal sedan jag lämnade Mariehamn och Hindersböle för Lemland Söderby. Det har öppnat upp för ett helt nytt tänk, en helt ny värld.
Nu tycker jag till exempel inte det är ett dugg konstigt att ha på mig både reflexväst och pannlampa när jag går utanför dörren. Inte heller tycker jag det är konstigt att säga ”hej” till alla man möter på sin promenad. Så gör man på landet.
Jag har också noterat att det finns en hel annan sorts patriotism än vad jag tidigare varit van med.

Som strandnäsare försvarade jag mina kvarter med knutna nävar. Som högstadieglopar stod vi någonstans vid bibbaklockan och ropade till söderkidsen vilken stadsdel som var bäst. I Östernäs tyckte de att vi var ghettobor. I Strandnäs såg vi ner på ytternäsare. Ni vet. Det var en patriotism i det avseendet att vi var bättre än andra.
I Lemland – kanske i alla landsortskommuner – finns en gemensam strävan om att utvecklas och förbättras och satsa framåt. Alla verkar vara föreningsaktiva. Är det inte marthor så är de brandmän eller ordnar babyklubbar.
Helt vanliga människor ser till att göra sin egen och andras dag meningsfulla.
Jag är ingen föreningsmänniska, jag tycker liksom inte att jag har tid. Eller lust. Men sedan jag flyttade till Söderby känner jag suget av att gå med lite överallt. Det verkar finnas en genuin glädje, gemenskap och omtänksamhet hos de här människorna.

Mitt kvartal i Lemland har också väckt misstänksamhet i min omgivning. Sedan jag flyttade dit har en hel del hänt i kommunen. Eller vad sägs om en pyroman som satte eld på Söderby livs, en demenssjuk dam som satte hela kommunen på eftersök, diverse bilolyckor och, förstås, en härjande svininfluensa.
Folk hävdar att jag iscensatt allt det där för att få rubriker till Nyan. Man kan onekligen skratta åt det, åtminstone har jag själv aldrig förut sett kommunnamnet i tryck så ofta.
För övrigt har jag blivit en ivrig läsare av kommunens informationsblad. Jag ströläser de flesta kommuners genom jobbet, men just Lemland kan jag förkovra mig djupt i. Där kunde jag till exempel se att Folkhälsan på Åland i tisdags skulle ha höstmöte i Önningeby museum i Jomala. En av programpunkterna var ”Visning av Kjell Ekström”. Undrar om man fick känna också?

Tillbaka till Lemland. Det har regnat ungefär varje dag sedan jag flyttade dit, men jag ser fram emot ljusare och torrare tider när jag kan upptäcka det okända i byggden. Det sägs till exempel finnas en grotta i Bistorp.
Och så har kommunen en helt egen vandringsled där elva skyltar berättar om sevärdheter. Jag som inte kan nämna en så här på rak arm. Det ska det bli ändring på.