Hav och hav
Termometern visar 37 grader och jag har snart gjort slut på min första vattenflaska. Och färjan syns inte ens till.
Turisterna tittar ideligen på klockan och vrider nacken i konstiga positioner för att se havet mellan pelarna i den öppna vänthallen vi sitter i. Grekerna köper mat av den gastande mannen med skottkärra eller sitter med näsan i en bok.
Själv räknar jag febrilt minuterna i huvudet och funderar över hur troligt det är att bussen från Rafina till flygfältet väntar på den försenade färjan. Sedan förbannar jag båten igen.
Det är ju inte som om försenade färjor egentligen är något nytt för mig. Men av någon anledning känns det svårt att förstå att färjor mellan grekiska öar i Medelhavet är av samma släkte som Alfågeln, Viggen och de andra kompisarna i våra åländska farvatten.
Medelhavet är blåare, öarna högre och bergigare, och solen skarpare. Det fyller mig med en känsla av overklighet, varje gång jag tittar ut från ön Tinos som jag befinner mig på, även om det är otroligt vackert.
”Du är en grav”, kan jag inte sluta tänka. Enligt frivilligorganisationers beräkningar ska kring 17 000 människor ha drunknat i Medelhavet under sina försök att nå Europa de senaste 20 åren.
Samma vatten som under mina eftermiddagssimturer har fyllt mig med eufori och saltstänk har utgjort Europas definitiva ”nej, ni är inte välkomna” till de desperata som flytt i brist på bättre alternativ.
Själv sitter jag och svär över en försenad färja.
Dagen innan har jag och min vän köpt frusen yoghurt av en företagare i byn. Hon säger att hon länge planerat åka till Finland, men att det knappast kommer att bli av nu. Tack vare krisen.
Vi slevar i oss björnbärssylt och körsbär medan vi försöker förstå att det faktiskt råder en form av undantagstillstånd omkring oss. Även om det redan hunnit bli vardag.
Igen känns den konstigaste paradoxen att det är så fruktansvärt vackert. Hur kan osäkerhet och misär lura här?
Flygbussen väntar, och ett dygn efter att jag klev in mellan betongpelarna i Tinos väntsal kliver jag av Rosella i Mariehamn.
Havet här har dunklare färgnyanser, och vid eftermiddagsdoppet slås jag av hur mycket svårare det är att flyta i lägre salthalter. Sjögräset smiter kring benen, och jag får sprattla för att hållas vid ytan. Ändå känns det tryggt i sin otymplighet.
Östersjön må också vara en grav för alltför många, men det är ändå ett hav där folk får ta sig fram. Som jag tänker att hav ska vara.
Jag skäms över att mitt land tillhör en union som förvandlar haven längre söderut till dödsgropar.
