Hårdare eller klyftigare
Ekonomerna i OECD vill att vi jobbar längre. Gärna skulle man höja pensionsåldern för finländarna till 65, läser jag. En del arbetsgivare applåderar medan facket tycker att man först kunde ge det pensionssystem vi införde 2005 en chans. Vi får ju i dag gå i ålderspension vid 63 men kan om vi orkar jobba vidare till 68.
I Pensions Varmas tidning säger pensionsskyddscentralens chef Hannu Uusitalo att pensioneringsåldern faktiskt ökat i enlighet med de intentioner man hade med reformen.
Att – som en viss Matti Vanhanen – säga att vi borde jobba så eller så länge är lätt. Svårare är att ändra på verkligheten som just nu ser ut så att vi i genomsnitt går i pension vid 59,8 år. Frustrerande är också att samma arbetsgivarkretsar som tycker att vi skall höja pensionsåldern rakt av gör sig av med äldre anställda när det blir lågkonjunktur.
Ingen förnekar att vi i genomsnitt borde jobba längre. Vi borde naturligtvis inte hålla på och sega med vanliga högskolestudier till dess vi närmar oss de trettio och vi borde helst orka jobba på både efter 60 och 63.
Men att få fler att jobba längre lyckas nog inte bara med ett beslut. Däremot kan man göra det lättare att hänga kvar. Den som har ett stimulerande jobb och får vara frisk jobbar gärna länge.
Nyligen såg jag en amerikansk dokumentär om en industri där ingen av de anställda var under 70, många var långt över 80. Hemligheten var att man jobbade flexibelt och anpassat till vars och ens ork. Företaget hade aldrig behövt avskeda någon och hade aldrig gått med förlust.
I Helsingin Sanomat skrev arbetslivsprofessorerna Guy Ahonen och Harri Vainio för en tid sedan en artikel om hur vi skall orka jobba längre. Arbetslivet måste förnyas, slog de fast. Allt för många halkar ut långt före uppnådd pensionsålder. Orsaken är ofta stress och tvång.
Och denna oflexibilitet i arbetslivet kostar. Enorma summor. Närmare bestämt 21 miljarder euro. Per år!
Flexiblare arbetstider finns bland det som rekommenderas.
– Om en övergång till fyra dagars arbetsvecka lyfter pensionsåldern från 58 till 65 år så är det lönsamt, skriver Ahonen och Vainio.
Om en del av det som då sparas in satsas på ökad trivsel i arbetslivet når vi ännu längre.
Tanken att mindre kan var mera är enligt Ahonen och Vainio främmande för dagens finländska arbetsliv men det är just den typen av tänkande som skulle behövas.
Vi behöver inte arbeta hårdare men nog betydligt klyftigare.
Men förmår beslutsfattarna ta detta till sig? Nyligen hörde jag en österbottnisk riksdagskvinna stå i talarstolen och sturskt förkunna att riksdagen minsann kan fatta beslut om höjd pensionsålder ifall arbetsmarknadsparterna inte kommer överens.
Hota går ju alltid, men leder det till några verkliga resultat om det, som Vainio och Ahonen säger är själva arbetslivets innehåll som det är fel på.
