Håna bara, jag är glad ändå
”Nu är det din tur att utstå spott och spe”.
Det sade en vän till mig i lördags, efter att vi båda fullbordat Kanonloppet. Hon för jag vet inte hur mångte gången, jag för den allra första, strålande gången.
Varför, undrar ni med munnarna gapande av oförställd beundran, ska jag hånas för denna bedrift?
Nåja, det fanns en tid när motion och jag inte riktigt kom överens. Man kan rentav säga att jag uttryckte mig i milt överlägsna ordalag om folk som for omkring och blev svettiga och ansträngde sig. Jag kan till och med ha varit lite spydig när det gällde det nyfrälsta lovprisandet av en ny motionsform.
Förlåt mig för detta. Jag förstod inte vad jag gjorde. Jag hade inte sett ljuset från motionsspårens lampor i höstskymning, inte känt njutningen av en svettig tröja fastklibbad på rättfärdighetens rygg. Ingenting visste jag om fröjden i att slå så hårt man orkar i takt med musik.
Nu har jag kapitulerat, villkorslöst. Jag accepterar att denna vän kan titta på mig, milt men lite trött beskyddande när jag tigger om beröm för något hon redan gjort många gånger och som jag hånat henne för.
Låt mig bara få föra frälsningen vidare.
Det allra, allra bästa är att springa långt, ensam. Ingen som pratar, ingen som frågar, ingen som begär. Bara du och flåset och den rena fröjden i att ha en kropp som funkar. Nästan varje gång tänker jag hur rätt de har, alla gamla människor som säger ”Bara man får ha hälsan…”
Bara man får det.
Det näst bästa, just nu, är en ny upptäckt som en annan vän tjatat om i ett halvår. Salsadans. Alltså inte dans på riktigt, utan som motionspass. Efter halva första gången såg jag i spegeln en svettig, okoordinerad och allmänt klumpig människa studsa fram och tillbaka i en salsaliknande (det är att uttrycka det snällt) takt. Hon fullkomligt fånflinade. Det tog någon bråkdels sekund innan jag insåg att det var mig själv jag tittade på, för jag kände mig oerhört taktfast och graciös.
Nu håller jag blicken stadigt fäst vid tjejen som leder passet och tänker mig att min rumpa rullar lika snyggt. Fånflinet har jag kvar, för det är så himla roligt. I vissa sekvenser rör sig hela gruppen nästan i takt, och då förstår jag nästan tjusningen med OS-invigningar.
