Han är vacker som en karamell
Vid mitt skrivbord har jag ett fotografi just nu. Jag tittar på det varje gång tankarna fastnar i någon mening, eller när jag bara stirrar hål i luften.
Bilden är ett vernissagekort till Kenneth Bambergs utställning Flowers, som också ska visas i Mariehamn så småningom.
Bilden föreställer en ung pojke, på gränsen till ungdom, från shan-stammen i Thailand.
Han är vacker som en dag och står med armarna kaxigt i kors och tittar rakt in i kameran. På huvudet har han en, ja, vad ska jag kallade det, en blomsterprydnad i vitt och rosa. Han har en mörkblå och rikligt dekorerad sidendräkt med guldbälte.
Han är mycket exotisk, som en tropisk fågel, och samtidigt exakt och precis likadan som mina barn i sin självklarhet och trotsighet.
Bredvid honom står min Hillary Clinton nutcracker. Det var en marknadsföringspryl inför det förra presidentvalet i USA, en 20 cm hög plastdocka av Hillary Clinton, med armarna i kors precis på samma sätt som shan-pojken. Hillarys lår är tandade och vassa, så att man kan knäppa nötter med dem.
Hon ler brett, men med samma kaxiga attityd.
Kenneth Bambergs fotografier har berört mig starkt förut. De turkiska oljebrottarna som visades på konstmuseet förra sommaren gav mig ett våldsamt ha-begär, och några dagar drömde jag om hur mitt liv skulle förändras av att ha ett en meter högt fotografi av en hårig turk i vardagsrummet.
Nu är jag säker på att en shan-pojke i sovrummet vore fantastisk. En bild alltså. På väggen.
Vill man vara krass, och det är man ju ofta, så fyller Kenneth Bambergs fotografier ingen funktion. De är inte livsviktiga, men de är alldeles nödvändiga.
Jag kan inte specificera varför eller hur, men jag känner att den där bilden både betyder något för mig och för mänskligheten, och då har den ju redan passerat många människor som också påverkats.
Att det är just Kenneth Bambergs bilder spelar ingen roll, men att det finns möjlighet för konstnärer av olika slag att skildra vår mänskliga verklighet är så viktigt att jag nästan kan skrika av frustration när sparbeting av olika slag alltid, alltid först kapar kulturen. Som om det var lätt att vara utan.
När Kenneths utställning visas i Mariehamn, gå och se den. Se varför vi är människor.
