Gurkburk-mysteriet
Under de senaste veckorna har ett mysterium utspelat sig i kylskåpet hemma i Nääs.
Bakgrunden står att söka redan för två år sedan när sambon i ett infall av nostalgi fick för sig att vi skulle ut i skogen och plocka svamp, något ingen av oss gjort sedan barnsben.
Svampmängden vi hittade på första turen var måttlig, men det gav oss blodad tand och flera svampturer följde. Detta resulterade i att vi måste lära oss hur svamp kunde sparas för kommande bruk. Med klassikern ”Rutiga kokboken” och laptopen, sökord ”frysa svamp”, bredvid varandra på köksbänken genomfördes vår första förvällning av kantareller.
Vilken glädje att få frysa in i portionspåsar och vilken stolthet att sedan i vintermörket plocka fram påsarna och veta att det här har vi plockat själva.
Sedan har det bara rullat på. Svamparna har fått sällskap av allehanda gröna ting i frysen och i år börjar det nästan likna en passion.
De senaste veckorna har jag ägnat många kvällar åt att skörda, rensa, torka, förvälla och koka in ”grönisar” som bönor, lök, mangold, majs och gurka.
Den här säsongen har jag haft löjligt goda förutsättningar för min passion, eftersom jag delat grönsaksåker med trädgårdsmästare/grönsaksodlare/jordbrukare. Upplägget innebär tillgång till stor kunskap och stora maskiner, vilket för mig är en förutsättning för stor skörd.
I åkern finns bland annat två gurkplantor, där det växer ut gurka efter gurka efter gurka. Jag började lite lätt med en snabbinläggning (av ”saltsöta” slaget, lik den som farmor alltid lagade till köttbullarna på sensommaren). Sedan gick jag vidare till inlagd smörgåsgurka, först en gång med hela gurkor och sedan en gång med skivade.
Båda gånger har samma sak mystiska händelse inträffat.
Jag har proppat burkarna precis fulla med gurkor, hällt på kokad lag och skruvat på locket. Nästa gång jag tittat till burkarna är nästan hälften av gurkmängden försvunnen. De hela gurkorna har liksom skrumpnat och försvunnit. I burkarna med inlagda skivor minskar mängden gurka för varje dygn som går. Sambon och katterna måste anses oskyldiga.
Kanske något erfaren gurkinläggare kan ge en lösning på mysteriet, avslöja om jag gjort något fel? Var lagen för het? För utspädd? För lite dill?
Men inte låter jag denna gåta hindra mig i min nya passion. Nästa utmaning, bostongurkan, väntar.
