DELA

Grattis staden!

Jag älskar Mariehamn. Genast när jag första gången såg staden från färjan sa det klick i mitt hjärta.
När jag sedan insåg att man kan nå överallt med cykel var jag såld. Jag hade lovat mig själv under mina storstadsår att jag aldrig, aldrig skulle bo på ett ställe där jag var beroende av människors välvilja för att ens komma ombord på en buss med barnvagn.
Jag har bott på fyra ställen i Mariehamn. På Matrosgatan i södra stan, på Ålandsvägen vid rondellen, på Torggatan norr om Skillnadsgatan och i hörnet där jag bott de senaste 29 åren, Södragatan-Östra Esplanadgatan.
När jag bodde (tillfälligt) på Matrosgatan fick jag glasfiberskidor och upptäckte tjusningen med att nöta på på Röda banan. På Ålandsvägen kunde vi stå på balkongen och se luciatåget dra förbi. På Torggatan hade vi Fellis kiosk på nära håll och där åt babydottern sin första lösglass med hela ansiktet. Högre upp i backen låg berget med den gamla kvarnen där vi promenerade till Gröna udden på somrarna.

Och så
Södragatan. Bättre ställe finns inte. Så lugnt och lummigt och ändå så nära till allt.
När svärfar och vi köpte varsitt ruckel 1982 hade vi ingen aning om hur begärlig gatan med tiden skulle bli att bo på.
Vi räddade husen undan förfallet. Svärfar gjorde ett hästjobb med det gamla stockhuset vid gatan, byggt 1874 när staden var 13 år gammal och hade 314 invånare. Vi blev alla andaktsfulla när han avtäckt en stockvägg i köket och det stod med stora snirkliga bokstäver: Riktat 1876.
Vi lärde oss att stockhus riktades två år efter att de uppfördes. Därför vet vi när det byggdes. Originalritningar fanns inte eftersom huset är så gammalt. På vinden hittades en kista full med gamla brev.
Sedan köpte vi också det gamla huset.

Det är ett privilegium att ha ett så gammalt hus i sin ägo. Vi är oerhört stolta över att vi bidragit till att det räddades och tycker att det är vackert och ombonat på ett sätt som nybyggda hus aldrig kan bli.
Ja, egentligen tycker jag att den som räddade huset – alltså svärfar – borde ha bjudits på 150-årsfesten i kväll. Också snickaren Rune som hjälpte honom kunde gott ha fått bli bjuden, men han lever inte längre.
Alla ägare till gamla kulturmärkta hus på Södragatan är lika stolta. Vi försöker underhålla dem så gott det går. Även om det kostar mycket pengar att, som vi har gjort, specialbeställa ny tjock ytterpanel när en del av den gamla måste bytas ut på norra gaveln.
Södragatan härbärgerar mycket av den unga stadens själ – liksom också Norragatan och Mariegatan – och det är viktigt att gå försiktigt fram med förändringar.
En förlorad själ är för alltid förlorad.
Grattis Mariehamn!

ANNIKA ORRE