Grå sörjor och lyx
Det händer att jag frågar mig själv varför jag inte bara packar ihop och sticker. Eller förresten, att säga att det händer är egentligen en underdrift. I själva verket ställer jag mig den här frågan flera gånger i veckan från och med att oktober lider mot sitt slut tills februaris dagar är räknade.
När klockan ringer och det fortfarande är beckmörkt ute, när jag släpar mig upp ur sängen och varje lampa som tänds svider i ögonen, när jag kommer för sent för att det har snöat igen och bilens vindrutor måste sopas och skrapas. När solen inte går upp förrän andra lektionen börjar, och i själva verket finns det ingen sol att tala om, det är bara allt det nattsvarta som späds ut till någon slags äcklig gråmelerad sörja. Och när det är dags att gå hem har det gråa bytts ut till mörker igen.
Tänk att rymma undan det här och bosätta sig i ett varmare land under de här vidriga månaderna.
Men jag stannar kvar i den gråmelerade sörjan. Alla jag känner också. En del bokar en vecka all inclusive vid Medelhavet, men det går inte så mycket längre än så. På något sätt har alla bestämt sig för att uthärda. Det har sina förklaringar förstås – inte kan vem som helst bara flytta härifrån några månader och lämna jobb och skola och allt vad det heter.
Men jag tror också att vi stannar för att vi vet att snart vänder det. Vi väntar på något. Vi väntar på kicken.
Förr eller senare kommer den där dagen då du spetsar öronen vid frukostbordet och upptäcker att fågelkvitter hörs in genom fönsterrutorna. Du går ut och anar en doft av asfalt som tinat upp, sätter dig i bilen och hejdar dig vid värmefläkten för att bilen redan är varm av solen. Och sakta ljusnar morgnar och kvällar upp, du kan gå ut efter middagen utan att förse dig med ficklampa och reflex och kvicksilvret letar sig uppåt.
Precis som mungiporna.
Det är det här jag menar med kicken. Känslan när man inser att man klarade en vinter till och att det är över nu. Det är för den här tiden jag stannar kvar. Snart klagar vi över att det är för varmt, att solen bländar och att det är för ljust för att sova länge, men inte ännu. För än har vi inte vant oss.
Än är det här alldeles, alldeles nytt. Och jag tror, att hade jag flytt fältet under hela vintern, gett efter för stormarna och kylan och mörkret, hade inte det där fågelkvittret, doften av asfalt och jord och den solvarma bilen känts lika mycket.
Det hade varit en självklarhet och jag hade kanske till och med avfärdat kvittret som oväsen.
Med andra ord är det egentligen ganska lyxigt att vi har det så här. Och nej, det kanske inte känns så i november. Jag minns att jag tog mig för pannan och förfärat insåg att allt det värsta var kvar. Men nu värmer solen så pass att jag tänker öppna fönstret när jag skrivit klart.
Och det är nu, när allt precis har börjat och det var så längesedan sist, som det känns så lyxigt och exklusivt.
