Godisbiten avgör din framtid
Att en marshmallowbit kan säga så mycket om våra framtidsutsikter..
Om du vet vad jag menar såg du senaste Skavlan. Finns det något annat program som förenar folket lika mycket?
I fredags såg jag rockartisten Chrissie Hynde svara på Skavlans färdigt skrivna frågor om varför hon är vegetarian. Hon har en ny skiva att sälja, den heter ”Stockholm” (applåder), och i slutet av programmet skulle hon spela en låt från den. Ett framträdande i Skavlan kan ge nya och gamla artister topplisteplaceringar, så viktigt är programmet.
Så långt hängde jag inte med. Så jag missade också vad den amerikanske psykologen Walter Mischel hade att säga om självkontroll.
Och nu kommer vi in på den där marshmallowbiten.
Kanske var det på en kurs i socialpsykologi på åttiotalet som jag först hörde talas om Mischels klassiska experiment. Deltagarna var så unga att de ännu inte börjat skolan. De fick varsin marshmallowbit som de fick äta upp med en gång om de så ville. Men de barn som väntade en stund – kanske var det femton minuter – skulle få två marshmallowbitar i stället.
Efteråt delades barnen in i två grupper som forskarna jämförde vid flera tillfällen genom åren. Kort sagt – barnen som kunde ge sig till tåls klarade sig bättre än de andra barnen på många sätt.
Hur skulle du ha gjort om du deltagit i Mischels experiment när du var fem år?
Mitt spontana svar är likadant nu som första gången jag hörde talas om experimentet. Jag skulle ha ätit godisbiten så fort forskarna lämnat rummet.
Litet har det med uppväxten att göra. När man hade fyra syskon blev det ofta kamp om godiset hemma. Om det inte gick att dela det rättvist gällde det att äta fort.
Min första sommarjobbslön var 400 mark (knappt 70 euro). Året var 1973. Jag kunde ha sparat allt på banken men jag cyklade till stan på en snabb konsumtionsrunda. Vad jag minns kom jag hem med en ny jeansjacka, byxor, godis, tidningar och några LP-skivor (som kostade 24 mark på den tiden).
Kläder behöver man alltid och ett par av skivorna har följt med mig genom livet. Så helt bortkastat var det inte. Men ska vi tro att Walter Mischel hade tagit sig för pannan om han sett hur effektivt jag brände pengarna?
Att jag inte hade en lysande framtid inom långsiktigt fondsparande var klart.
I går träffade jag en bekant som såg Mischel på Skavlan.
Han skulle också ha käkat marshmallowbiten med en gång. Men han sade också att han inte skulle ha ångrat sig sen när han sett hur barnen med bättre självkontroll hade fått extra godis.
Jag skulle kanske ha försökt byta till mig en extra godisbit genom att lova försökskaninen med bättre självkontroll två bitar nästa gång jag fick veckopeng.
Ingen hållbar strategi för vuxenlivet det heller. Men jag skulle ha hållit mitt löfte.
