Gnällkärringar och skärgårdsbor
Jag vet ingenting om skärgårdsbor. Bara att de när en något osund fäbless för kortspelet pitch [pitt-chhh] och att de utgör en desperat del av Ålands befolkning som vill ha fler grannar.
Föreställningarna om skärgårdsbor är dock intressanta. Vi känsliga stadsfrassar med sköra naglar drömmer våta drömmar om hur skärgårdsborna tillverkar baddräkter i ålskinn och simmar till närmsta andelshandel med shoppingväskan mellan tänderna.
Vi tänker på viliga kvinnor så effektiva att sjöfåglarna rensas i flykten. Vi fantiserar om resliga män som klubbar träd och kramar säl.
Skärgårdsbons motsats sitter i hjärtat av Mariehamn och dricker kaffe med stram, sur mun. Utanför vajar lindarna i vinden medan Grinolle författar ytterligare en gnällig insändare.
”Redaktörn”, darrar han fram, med handen skakig av skrivkramp. ”Ska vi verkligen ha det så här?”
Därefter följer ett enda långt gnällbälte om kvällspromenader som tillintetgjordes av möten med glada skrattande människor. Grannar som diskar. Flervåningshus. Dans på bord. Rörlig bild. Och egentligen varenda ett litet evenemang som spikas upp inom Mariehamns gränser. Och övriga Åland.
Äh, varför hålla tillbaka?
Egentligen allting som roar människor och utvecklar samhället. Punkt.
Åland verkar nämligen vara uppdelat i två läger: skärgårdsborna och gnällkärringarna. Om man någonsin hör en skärgårdsbo kvida om ”lite ont i ryggen” så kan man ge sig attan på att det är för att det sitter fast en ishacka/väderkvarn/skördetröska på baksidan av karln. (”Jojo siddu, det var ju Karl-Rune som slängde den etter mej efter ett orejäligt parti pitch.”)
För medan Grinolle stoiskt sitter vid sitt köksbord och är allergisk mot ljud och människor önskar skärgårdsborna, konstigt nog, att det skulle finnas en flock grannar som kunde skramla med tallrikar och bestick mitt i pågående fågeljakt.
När Grinolle slutligen avrundar sitt klagobrev och i protest tänker underteckna pamfletten med signaturen ”Snart Åva-bo” tränger en stilla tanke genom besatthetens pansar:
”Varför är jag så s-tans arg? Jag kan ju faktiskt flytta till skärgården!”
Det vore ju i sanning en fiffig idé. Gnällkärringarna kunde flytta ut och lyssna på sjöfåglarna och havets kluckande medan stadsborna fick jubla över evenemang en vecka på sommaren, nattklubbar, biografer och stora klädkedjor ifred. Skärgårdsborna kunde äntligen bocka av inflyttning och folktäthet.
Alla skulle vinna på det.
Utom skärgårdsborna då.
Visst, de skulle få en till granne.
Men det skulle också börja strömma in flaskpost med klagomål om att sjöfåglarna inte håller käften efter klockan 22 på vardagar.
