Genialiskt kattnamn, och kravlös vänskap
Av våra fyra kattungar födda i slutet av juli finns bara en kvar hos oss. Kronholms kissen flyttade till Önningeby, Ibbe-Milla konstaterades vara en Milla och bor i dag på Ålandsvägen, och den lilla helgråa som liknade sin mamma flyttade ut på landet.
Kvar har vi en grå och vit vilde som så småningom ska flytta hem till min Lillbattings bästa kompis. Eftersom killarna gillar Pirates of the Caribbean skarpt ska den heta Katten Jack Sparrow. Helt genialiskt, tycker jag.
Min Lillbatting och Simpan Limpan (vi kan kalla honom så) är som hundvalpar. Ibland får de grymma skrattattacker och ramlar omkull över varann på golvet. Ibland grälar de som ett gammalt gift par.
Eftersom de bor på varsin sida av Klintvägen följer de varann hem. Alltid. Ibland blir det diskussion om huruvida den som följt den andra hem ska följa med tillbaka. Så håller det på.
När man är sju år är man fortfarande så klarögd och så ärlig. Man säger åt kompisen som ringer och frågar om man vill leka att man inte har lust just nu, och det är ok. Man går långa stunder och velar tillsammans för att man inte kan komma överens om vilken lek båda vill, och sen plötsligt är man mitt i en.
Kanske ligger man en lång stund tillsammans på stora mattan och studerar två lego-kataloger och diskuterar fördelarna med Batman-lego kontra Lego City. Alldeles avgjort är pruttar det roligaste som finns i hela världen.
Jag vet att jag hade sådana hjärtevänner som barn, i samma ålder, men jag minns inte hur det kändes. Den ser så trygg ut, sjuåringsvänskapen, och så kravlöst jämlik. Det är inte vänskap senare i livet, då kräver den liksom med underhåll och mer upprätthållande.
Det kan bero på att sjuåringen har vänner av rent egoistiska skäl, för att man trivs och har roligt, och att vänskapen därmed naturligt bygger på ömsesidig nytta och nöje och inget annat krångel.
På morgonen går pojkarna till skolan tillsammans, med sina ryggsäckar och sina allvarliga samtal och sitt fnitter. Från Klintens livs till sandplan tar det cirka 20 minuter.
Det beror på att det är så roligt att stanna och leka vid Klintens undergång, ni vet. För två sjuåringar är en cykeltunnel en fascinerande plats. Det är faktiskt ett främmande land.
