Fulltankat genom Sommaråland
Det spritter alltid till lite extra i hjärtat när jag sätter mig i en bil och inser att någon har tankat full tank. Blotta tanken på alla mil jag kan köra utan avbrott är hisnande och med gasen i botten och korsdraget på fullt glider jag genom Sommaråland och bara ler.
Men glädjen är kortvarig och alldeles för snart börjar min bränsledrivna vän blinka och knorra och jag vet att det är dags. Det är slut på husfriden. Det är dags att tanka. Ångesten kryper närmre.
Någonstans förstår jag ju att min ångest för att tanka är totalt irrationell men ju närmare pumparna jag kommer desto mer påtaglig blir den. Jag känner pulsen gå upp samtidigt som min hjärna febrilt försöker hitta på ursäkter för att slippa tanka men förgäves.
Bensinlampans ondskefulla röda sken får mig att inse att det inte finns några alternativ. Jag måste mata min tappra springare innan det är för sent.
När jag tänker till inser jag ju att det finns få saker som skulle kunna gå riktigt tokigt när man tankar en bil. Man ska parkera, öppna tanklocket, tanka och betala. Svårare än så är det inte.
Men mitt huvud tänker annorlunda. I mitt huvud finns det potentiell fara och förnedring i varje steg av processen. I mitt huvud förvandlas allting till en mardrömssodysse där allting går åt skogen.
I mitt huvud är tankningen en mardröm från början till slut. Det börjar med att jag parkerar på fel sida pumpen. Efter ett par härliga varv runt manegen är jag på banan igen.
Då förstår jag inte hur man får upp tanklocket och hinner slita många tussar hår innan jag lyckas lösa problemet. Då kan jag förstås inte komma ihåg vilket bränsle bilen går på och jag får febrilt skumma efter specifikationer i bilens manual men utan framgång. Jag ser mig själv besegrad när jag med telefonen mot örat ringer efter hjälp. Jag skäms.
Att tanka är potentiell totalförnedring utan motstycke. Någonting man inte vill uppleva.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att hela situationen är ganska komisk. En stackars fd. yrkeschaufför på vift i bränsledjungeln. Förvirrad och övergiven. Livrädd för att göra fel.
Många gånger kan jag inte låta bli att skratta lite åt min egen misär. Det går ju alltid bra. Vad är jag så rädd för? Och när jag lämnar tankstationen och ser tankmätaren stiga mot maxstrecket känner jag självförtroendet resa sig ur askan.
Jag är oövervinnerlig i min gröna fara. Jag är vägarnas drottning! Kampen på macken är redan glömd.
Det enda jag minns är ett bubblande skratt och ett stilla leende som dröjer sig kvar på mina läppar.
