DELA

Från partypråm till lokalbuss

På lördag kväll åkte familjen hem efter en dags shopping i Stockholm (ja, förlåt, förlåt, men det gjorde vi faktiskt).
Vi väntade nästan en timme i hamnen med en drös andra tungt lastade åländska bilar på att få köra ombord på Rosella och äntligen komma hem med våra dignande kassar.

När vi kom upp från bildäck väntade en märklig syn. Kvar på båten fanns mängder med inte alls nyktra svenskar. En man lallade omkring med ett flak öl under armen och undrade var brudarna var, och såg ut som om man borde uppskatta detta spirituella skämt.
Äldre (äldre än jag) damer med sminket utsmetat längs kinderna fnittrade förföriskt, och allt var i största allmänhet ungefär som det burkar vara på Arken framåt tvåtiden.
I högtalarna upprepades samma budskap gång på gång; ”Till våra kryssningsresenärer; fartyget har anlänt till Kapellskär och avgår igen om en liten stund…bla, bla, bla…ombedes lämna fartyget, bla, bla….”

Sakta tömdes färjan på ystra svenskar med spritransoner som kunde göra vilken aktieägare som helst lycklig. När den sista eftersläntraren snubblade av, lade färjan ut och en helt annan stämning uppstod. Det dracks kaffe och te, åts smörgåsar och bullar, diskuterades inköp och tittades på tv.
Det som bara en halvtimme tidigare var nöjeskryssning blev lokaltransport, lika oglamouröst som en välanvänd fleece-tröja.
Hade någon stackare från ”nöjeskryssningen” somnat på toaletten och kommit ut efter att vi lagt ut från Kapellskär, hade han/hon knappt känt igen sig, så bortblåst var partystämningen.

Den enda gemensamma nämnaren, vad jag kunde se, var att spritkassarna på vägen ut var lika välfyllda när vi gick iland i Mariehamn som när svenskarna gick i land i Kapellskär.
Under alla år på Åland har jag aldrig träffat en ålänning som skulle ha något gott att säga om kryssningar. Man gör det helt enkelt inte gärna, eftersom man åkt fram och tillbaka till lust och leda, och uppfattar det så oglamouröst och tråkigt att sitta på en färja och supa till.
Varje gång man åker båt och inser att folk klär upp sig för att göra bara det, känner man sig lite lätt blasé.

Vore jag färjanställd skulle jag bli yr av upplevelser som denna. En sekund är kunderna knallfulla och glada, nästa stund frågar de surmulet efter en slät kopp kaffe och en smörgås. Och vattnet är väl gratis?