Från Aten till Norrhavet på 24 timmar
Om någon hade frågat mig i januari vad jag skulle göra under våren hade mitt svar varit långt ifrån verkligheten.
Här om dagen fick jag en gös i nätet. Tänka sig. En annan dag en massa strömmingar. Mest blir det abborre. Det är länge sedan jag har fått så mycket övning med filékniven.
Jag bor i Aten i Grekland till vardags. När samhället började stänga (först restaurangerna och barerna, sedan stränderna och parkerna) och jobbet försvann föreslog min flickvän Keira att vi skulle rida ut viruset på Åland.
Vi bestämde oss samma dag som statsminister Sanna Marin på en presskonferens sade att gränserna skulle stänga. Vi bokade om våra flygbiljetter och kom till Åland redan följande dag. På 24 timmar var vardagen i Aten bytt mot karantän vid norrhavet.
Måndag till onsdag jobbar jag inne i centrala Aten. På torsdagar åker jag till flyktingläger i Elefsina och Korinth med ett mobilt bibliotek.
Istället: Kall morgon i nordanvinden. Veckodagarna har jag inte riktigt koll på. Ut med båten och ta upp nätet. Frukost. Efter det finns inte så mycket att göra. Kanske hugga ved. Hålla liv i elden i spisen. Laga mat.
Karantänen är riktigt trivsam för det finns liksom ingen press att ta itu med något. När karantänen lider mot sitt slut skojar vi om att ta båten ut till Märket och gå över gränsen till Sverige så att vi kan få fortsätta karantäntillvaron. Jag tror inte jag är den enda som upplever den här tiden som ett andrum.
Första dagen i frihet tar vi på oss fina kläder och tycker det är spännande att gå till butiken. Butiken var inte mer spännande än förut.
Några veckor senare kommer jag in på Nya Ålands redaktion. Jag har inte jobbat på Nya Åland sedan 2016.
Kvar på min inloggning finns en halvfärdig artikel daterad augusti 2016. I min inkorg finns 5104 olästa mejl. De förblir olästa.
När jag har jobbat klart för den här gången ska jag se till att avprenumerera från alla mejllistor. Det mesta är sig likt. Det är bekanta ansikten på redaktionen, även om många av dem jobbar hemma och är närvarande bara på skärm.
Att komma till Nya Åland blir som att stiga tillbaka in i samhället. Plötsligt pratar jag med en massa människor. Många av intervjuobjekten är samma som 2016, men det känns lite ovant att säga att jag är Frans Jansson från Nya Åland.
Det blir tydligt att inte allt står stilla och att inte allas dagar går ut på att hugga ved och läsa böcker.
