DELA

Fotboll är onödigt – men ack så ljuvligt

Bara dårar håller på med fotboll eller har ett passionerat förhållande till sporten. Det finns faktiskt ingen anledning alls till varför någon egentligen borde bry sig om elva fotbollssparkande killar eller tjejer. Det är inte rationellt.
Den kanske största token av dem alla, Liverpools legendariske tränare Bill Shankly, sa en gång:
– Någon sa att för mig är fotboll mer än på liv och död. Jag svarade; lyssna, det är viktigare än så.
Det finns många fler som gamle Bill. Tränare, spelare, fans som andas fotboll, som lever för sina lag och sin idrott. Supportrar som ägnar all sin lediga tid åt att följa sitt lag under hemmamatcher och bortaresor, som lägger enorma summor varje år på prylar, resor och biljetter.
Det är, som sagt, inte rationellt. Jorden stannar inte om Djurgården förlorar ett derby mot AIK. Planeten hotas inte om IFK Mariehamn släpper in ett sent mål mot RoPS, Finland går inte under bara för att Zlatan hade en bra kväll på Råsunda.
Egentligen behövs inte fotboll, eller någon annan sport heller för den delen. Det är onödigt. Kanske borde den förbjudas?

Nja, det finns ju kanske ett par uppsidor med idrotten också.
Den genererar inkomster i form av skatter. Den skapar engagemang. Som breddidrott bidrar den till att lära ungdomar både hälsa och (i de flesta fall) moral. Den ger gemenskap och ett syfte, kanske är den också en form av ventil för många, ett ställe där man får vara passionerad utan att ifrågasättas. Det ser ju kanske inte så normalt ut om du ställer dig och skrikandes ger din gräsklippare ditt stöd med en hejaramsa och lite handklappande.
Dessutom kan fotboll vara fantastiskt vackert, både i gärdsgårdsserierna en vacker sommarkväll och när Barcelona, Manchester United eller något annat stjärngäng spelar upp en fotboll med tanke och glöd. Och i allt där emellan.
Att vara supporter till ett lag är verkligen orationellt. Men ack så underbart. Jag är själv sedan över 20 år stolt Djurgårdare. Daja Sjölund, Jani Lyyski och de andra blåränderna har frestat på mitt hjärta hittills den här säsongen. Första genom en ökenvandring som skickat ned humöret i källaren, för att sedan bli ett briljant fotbollslag med säkra segrar och fint spel. Jag skriver det här några timmar före matchen mot Häcken på söndagskvällen. Hur det går vet jag inte, men det spelar egentligen mindre roll.
Djurgården är mitt lag, i motgång och medgång. Viner vi kommer jag att vara en solstråle i ett par dagar. Blir Häcken för svåra deppar jag ett slag, men vet att vi kommer igen.

Det finns
ingen anledning att jag ska bry mig på det här sättet. Det viktiga i mitt liv är min familj, mitt jobb och min vardag. Men fotboll i allmänhet, och Djurgården i synnerhet, är min passion. Den gyllene kanten på tillvaron.
Orationellt, oviktigt, kanske ohälsosamt. Men ack så ljuvligt! Jag vill inte vara utan min fotboll. Även om gamle Bill kanske överdrev en aning.