Förväntning vs verklighet
Jag läste någonstans att människan är som lyckligast när hon är förväntansfull. Döm mig inte men jag undrar om jag inte läste det i Elle, kanske inte det mest vetenskapsbaserade magasinet man kan hitta, men jag undrar om de inte hänvisade till någon form av forskning på ämnet.
Teorin gick i alla fall ut på att man är som lyckligast medan man väntar på att något ska hända. Medan man bygger upp en bild av hur något kommer att bli, just då mår människan tydligen som allra bäst.
Jag tycker resonemanget är sorligt. För om det stämmer innebär ju det att verkligheten aldrig kan överträffa drömmen.
Att den bild man bygger upp inombords aldrig kan suddas ut av något bättre, utan alltid av något sämre. Att verkligheten alltid är en besvikelse jämfört med förväntningarna.
Den här tiden på året är fylld av förväntningar. Förväntningar på julen, på möten med människor man inte träffat på länge, på den där solsemestern man bokat in i mörka och kalla januari, på den första snön, på julklapparna, på eventuella nyårskyssar.
Ska man tro på forskningen som Elle hänvisar till kommer man att vara som allra lyckligast sekunderna före de där förväntningarna ska förverkligas. Dagen före julafton, medan man bygger upp en tindrande bild av julgranar, mat, klappar och släkt och vänner, då kommer man att vara mer nöjd och glad än vad man kommer att vara när Kalle Anka väl dyker upp i tv-rutan vid 16.00 den 24:e.
För även om Kalle är den samma vartenda år så kommer resten av det man sett fram emot aldrig att vara exakt så strålande och skimrande som bilden man framställt i sitt inre. Något kommer att vara annorlunda. Och enligt Elles källa är annorlunda samma sak som sämre.
Jag vägrar tro på den pessimistiska forskningen. Jag vägrar tro att mina förväntningar inte kan överträffas. Klart att jag inser att bilderna jag bygger upp inte överensstämmer till hundra procent med det som verkligen kommer att hända, men varför ska annorlunda behöva likställas med sämre?
Varför kan det inte vara så att den rosaskimrande romantiska bild jag fantiserar fram om julen eller vad än det må hända vara inte kan överträffas? Att man plötsligt står där och inser att det man drömde om och hoppades på faktiskt var mindre fantastiskt än det som verkligen hände sedan?
Jag tror att det riktiga livet har stor potential att slå drömmen många gånger om. Frågan är bara, som Carrie Bradshaw skulle ha uttryckt det: När kommer verkligheten att överträffa förväntningarna?
MALIN LUNDBERG
