För många kommer för nära
Det finns människor nära mig som som slutat med Facebook för att det förstörde umgänget med folk i den riktiga världen.
Det fanns inget att kvar småprata om när man redan visste allt om alla, vad de ätit, vart de rest, vilka krämpor de hade och vad deras barn sagt för roliga saker.
Litet så känner jag också, fast jag fortfarande gärna tar del av det där flödet av vardagsinformation om vänner och bekanta jag egentligen aldrig träffar. De bjuder mig på en grad av intimitet jag aldrig skulle uppnå med dem om vi träffades på gatan nånstans.
Gamla studiekamrater som bor i Etiopien eller visat sig vara stora operafantaster som reser Europa runt för den bästa sångaren, är intressanta. Likaså syskonbarn som kommer upp i tonåren och börjar lägga ut flörtiga bilder av sig själv i olika vinklar.
Kusinen i USA har ett helt nytt liv, uppenbarligen, liksom också ständig hemlängtan.
Men resten. Alla ålänningar som jag träffar på stan och vet att har ont i foten eller misslyckats med brödbaket, men vars blickar jag måste undvika för att vi inte ska bli tvungna att stanna och verklingen säga något till varann. Alla som är ytligt bekanta men vars liv jag numera delar till en grad som känns bekväm bara på avstånd.
Och alla som jag verkligen tycker om, men inte har något att fråga när vi träffas, för att jag redan vet allt, till och med att de umgås mer och chattar hjärtligare med andra människor.
Denna vecka började jag läsa en roman av Hilary Mantel. Wolf House heter den, och handlar om England och Thomas Cromwell, på 1500-talet. Den är fantastiskt bra, och tjock som två tegelstenar. När det är november vill jag helst bara syssla med sånt. Inte riktiga levande människor, med vanliga snoriga problem, utan sedan länge döda romanfigurer vars liv en duktig författare gjort lite större och vackrare och mindre tillfälligt och udda än existensen förefaller när man är mitt i den.
Så, faktiskt, jag tror att jag loggar ut nu. Åtminstone under december lämnar jag er alla och läser några böcker i stället. Det betyder inte att jag inte bryr mig, bara att jag hellre har något att prata om sedan när vi verkligen ses.
