DELA
Foto: Porträtt Felicia Bredenberg

Felicia adjö

Felicia försvann, Felicia adjö. Så lyder en textrad i Cornelis Vreeswjiks visa och det var efter den jag döptes. Det känns som om jag under de senaste åren, samtidigt som jag bokstavligen slitit ut hjulen på min kappsäck, gjort skäl för mitt namn.

Jag har bott ett år där, en sommar där och ett halvår där. Träffat en drös härliga människor och lärt mig en rad olika kollektivtrafiksystem.

Men att ständigt byta bostadsort kommer med sina nackdelar, särskilt för en så sentimental person som jag själv. När det är dags för hejdån fulgråter jag. Varje sjuttons gång.

Nu är jag återigen tillbaka på Åland och på Nyan. Det känns hemvant. Detta trots att jag under min första dag både hann tappa bort och återfinna redaktionsnyckeln jag precis hade fått och fick lov att idiotförklara mig själv efter frågan ”Rangsby skola, den ligger i Rangsby va?” som jag ställde till en kollega. Lite ringrostig kanske, men det tar sig.

Speciellt roligt är det att vara tillbaka på Åland med tanke på supervalåret som precis har inletts. Vem ska få väljarnas förtroende att styra Åland de kommande fyra åren? För deras skull hoppas jag att bildandet av en ny landskapsregering går betydligt mer dynamiskt än regeringsbildningen i vårt västra grannland. Där har det varit intressanta månader för oss journalister, men säkerligen tröttsamt för de flesta andra.

En annan fråga jag följer med spänning är följetongen som stavas kommunreformen. Som utböling kan det vara svårt att förstå hur infekterad frågan är, men då min egen hemkommun tidigare var med om en kommunsammanslagning kan jag mycket väl förstå känslan av ovisshet hos invånarna.

På tal om ovisshet, fråga mig inte hur länge jag tänker stanna eller var jag kommer att bo härnäst. Det finns en tjusning med att inte veta vad som väntar, detta kan jag säga då jag varken har en familj att försörja eller ett huslån att återbetala.

Om jag vill resa jorden runt gäller det bara att spara pengar, köpa en ny kappsäck och bege mig av. Men jag skulle ljuga om jag inte erkände att det finns en del av mig som inte längtar efter lite stabilitet och trygghet.

En betald semester skulle inte heller vara helt fel. Att en dag få slå rot, tapetsera en vägg och få damma av porslinet som redan i åratal förvarats i mina föräldrars källare.

Det lär antagligen bli ett antal ”Felicia adjö” innan dess.