DELA
Foto: Jonas Edsvik

Michael Hancock i spalten: Fel håll!

Jag betraktar mig som något av ett fenomen på bilkörning.

Jag vet, jag skryter. Men lite fog för det har jag faktiskt. Jag har kört bil på fyra kontinenter, genomkorsat Europa från norr till södraste söder (mina föräldrar bodde vid Gibraltar på vintrarna och behövde sin bil upp- och nerkörd), varit bilburen student i sydfrankrike i ett halvår och blivit en fena på scooter genom Paris mest trafikerade delar SAMT extraknäckt som taxichaufför i Stockholm under hela studietiden.

Utan att krocka en enda gång.

Jag för detta på tal av två anledningar.

1. Jag vill knäcka kollegan Heidi, som inte bara smällt sin arme brors bil fem (5) gånger utan också satt sådana spår i firmabilens plåt att den numera brister ut i förfärad bilgråt så fort hon kommer i närheten av den (aldrig hört en Ford Kaa gråta förut? It ain’t pretty).

Men också därför att

2. Det var nära ögat häromdagen.

Och att jag då insåg något fundamentalt om min egen dumhet.

Den är, visade det sig, närmast oändlig.

Rådjur är, som alla vet, notoriskt jävliga så här års. Man är en idiot om man inte låter ögonen ständigt svepa ut i terrängen och dess övergång i dikesren, särskilt om man som jag bor på vischan i Eckerö. Det har jag gjort allt sedan den dag jag först körde bil på Åland.

Men lik förbannat var det på det tunnaste och allra mest intima av hårstrån som jag undgick att krocka med en stilig bock för ett par dagar sedan, för jag – såg – den – inte – komma.

Varför?

Den kom ju från vänster!

Jo, medborgare, jo. Så dum är jag, eller kanske snarare, mina trafikreflexer. Jag har som bilist i Marrakesh, Tel Aviv, New York och Göteborg blivit så van vid att hela tiden ha uppsikt åt höger – därifrån de fordon kommer som jag måste väja för – att det aldrig fallit min korkade hjärna in att rådisarna faktiskt lika gärna kan komma från vänster.

I alla dessa år har därför mopsige taxichaufför-Hancock låtit sin uvblick spana bara åt ena sidan av vägen. Antagligen har skogens alla djur upptäckt detta och stått och moonat på min blinda sida, eller hytt med plakat med ofördelaktiga budskap om mig eller rent av bjudit in Storsjöodjuret och Yetin att försöka lifta med Blindstyret Från Björnhuvud, säkra i vissheten om min totala, partiella ouppmärksamhet åt vänster.

Jag är fortfarande okrockad, för råbocken stod i sista ögonblicket på bromsen. Jag kan bara hoppas på att den går hem och läser på lite om väjningsplikten tills nästa gång. Men själv är jag lika skakad och rörd som en James Bond-martini, och håller i fortsättningen (med risk för att likna den framlidne komikern Marty Feldman) ett stirrande öga på varje sida av vägen, samtidigt.