SÖK
MENY
Färgkorrigering är svårt för vissa
Jag har gjort en film! Det stämmer, en riktig film. Eller snarare en kortfilm, den är faktiskt bara tio minuter lång. Det är dock en äkta film gjord av en grupp entusiastiska människor som studerar just filmproduktion i Helsingfors. Vi gjorde den här på våren och jag fick en stor ansvarsroll som kameraman och klippare.
Inspelningen av filmen var smärtsam, men det är en historia jag får ta en annan gång. Annars kommer jag att ta upp för mycket av dagens tidning. En annan del av skapandet av filmen som var tung dock var postproduktionen.
Postproduktionen tar ganska mycket tid tydligen. Att klippa ihop filmen tog några veckor men det var nästa steg som skulle vara en speciellt intressant process. Det här steget kallas färgkorrigering och är alltså processen när man ändrar varenda detalj på bilden för att få filmen att se ut som man tänkt sig. Här är möjligheterna oändliga! Man kan måla himlen röd, ändra färgen på kläderna alla har på sig, ändra på ljuset och skuggorna och så vidare.
Här hade jag dock ett bekymmer, nämligen min icke existerande kunskap och erfarenhet av att färgkorrigera. Nu satt jag, när sommaren äntligen hade börjat, i ett mörkt och tomt rum helt själv framför en dator. Nu skulle jag plötsligt öppna ett program jag aldrig använt förut. Jag kunde lite om grunderna för hur man färgkorrigerar. Ingen har dock lärt mig tips och tekniker man kan använda sig av, inte ens skolan.
Där var jag nu i alla fall och provade desperat på allt möjligt för att få bilden som jag ville ha den. Jag tryckte på knappar och vred rattar höger och vänster helt ovetande av vad jag höll på med.
Med tiden kröp deadlinen allt närmre men, efter två veckor hade jag ändrat på varenda liten detalj, varenda pixel för att få filmen så nära min vision som möjligt. Nu var den färdig och jag kallade in regissören och en fotograf från en annan film för att ta en titt på mitt mästerverk.
Fotografens första ord var ”snyggt”. Jag satte mig upp på stolen stolt och nickade. ”Men varför är pojken grön?”
Mina ögon förstorades och jag lutade mig framåt mot skärmen för att se vad han menade. Fotografen lägger till att pojken ser ut som Kermit the Frog. Jag förstod ingenting, men sen slog det mig.
Jag är ju färgblind. Under hela färgkorrigeringsprocessen insåg jag aldrig detta och nu hade jag, i princip, gjort hela filmen grön. Det kan ju ses som ett stilistiskt val, men regissören såg inte helt nöjd ut med det jag hade gjort. Jag gick snabbt tillbaka till arbetet, nu med regissören vid min sida så att hon kunde säga stopp samtidigt som jag långsamt och generat minskade på allt det gröna i bilden så att den skulle se normal ut igen. Nästa gång får jag kanske göra en film i svart och vitt.
