SÖK
MENY
Fantomsmärta. Babydoft.
Jag läste en artikel om kvinnor i min ålder som får barn. En kvinna fick en sladdis och två barnbarn inom loppet av ett år. Hon var 45. På bilden såg hon väldigt lycklig ut, och inte alls onaturligt gammal.
Någonstans inuti väcks en längtan efter den där doften, det där varma huvudet mot armvecket, symbiosen med ett nyfött barn. Det är en fasansfull, fantastisk känsla, så stark att inget annat slår den, och så total att det tar flera år att hämta sig.
Hela ditt barns liv blir en resa bort från det beroendet. Hela ditt liv blir en längtan tillbaka till de första årens villkorslösa kärlek. Ingen av er når målet, och så ska det ju vara. Det är ändå ingen och inget som kan ta ifrån dig den tiden.
När jag ser mina stora, friska, perfekta ungar, dessa människor som kommit ur min kropp, överfalls jag ibland av en sådan kärlek att jag måste hålla i mig någonstans för att inte hänga och klänga. Det gör jag ju ändå.
Ett barn till vore ett kärl, en behållare som under några år tacksamt skulle suga åt sig av överflödet av känslor i sin process att växa.
Jag vet att denna längtan är mest fantomsmärta, att jag egentligen varken orkar eller vill med vaknätter, läckande bröst, puread palsternacka eller kvällsgråt. Samtidigt är jag så oändligt tacksam att möjligheten gavs mig att älska så som man älskar sina barn.
Ofullständigt, förstås. Otåligt. Med alltför höga förväntningar. Skräckslaget.
Men så starkt, så rätt. Så njutningsfyllt.
Med en sådan möjlighet att bli hel fast man alltid är trasig.
Detta är det svårt att skriva om. Starka känslor vill slå över i banalitet, i ett känslopjunk som blir så gulligulligt socksött att man spyr åt det. När moderskärlek beskrivs är det ofta något milt och vemodigt, lätt tårdränkt över det, och så är det inte för mig.
Kärlekens färg är svart och röd, mörkt, mörkt röd. Urkraft, hälleberg, avgrundsvrål, märg, ben och blod.
Och den rena lyckan i en kvällskram under täcket med armarna och benen sammanflätade, dofter sammanblandade, trygghet utbytt.
Jag är här. Du är där. Allt är bra.
Allt är bra.
NINA FELLMAN
