Fällös teknik
Vad felas ungdomen i dag, kan någon fråga och vi vet genast vad som avses. Någonting är fel.
Men i radio Vega i lördags var det tal om finlandssvenska dialekter och då var det en farbror som berättade att man i hans hemtrakter kunde ”fälas” hos någon, uttal med kort och öppet e-ljud, och det betydde att man gick till någon för att hälsa på.
För programvärdarna var ordet nytt liksom för maken. Användningen var ny också för mig, men jag kunde omedelbart härleda det till fälor, som betyder fotspår. Både djur och människor lämnar sådana efter sig. Lämnade, kanske man borde säga numera.
Förr lämnade man inte bara fotspår efter sig. Man lämnade namn och adress om man tog kontakt med någon. Om inte annat så fanns det poststämpel på kuvertet.
I dag är det inte så. Det dyker upp de mest konstiga, men också helt fiffiga saker i e-posten, och du har ingen aning om vem som är avsändare. Ifall avsändaren inte vill.
Men ibland är det nödvändigt att ta kontakt med avsändaren, och då gör man det enklast genom att klicka på ”svara” (förutsatt att texten inte har sänts via vår hemsida).
Till exempel när folk skickar in insändare och inte sätter namn under. Eller signatur. Hur skall man då veta om man inte frågar.
Så när det för någon dag sedan kom en uppbragt insändare där det i de inledande krumelurerna angavs Kalle som namn och Andersson som telefonnummer var jag tvungen att fråga om detta möjligen kommer från Kalle Andersson och att jag i så fall ville ha hans namn under insändaren.
Varpå Kalle Andersson argt undrade vem jag är, som inte hade satt namnet under. Jag hade avslutat med Harriet T, efterson namn och e-postadress fanns i de inledande krumelurerna. Huruvida han ville ha insändaren publicerad eller inte fick jag inte veta.
Antingen är Kalle ett typexempel på människor, som ser det som sin rätt att vara anonyma i alla sammanhang, men samtidigt få skälla fritt på namngivna personer. Det finns ett antal sådana. Då skall man inte gå och snoka.
Eller så utgår han ifrån att alla vet vem han är och blir förnärmad när någon vill veta om Andersson möjligen är namnet och inte telefonnumret, som han själv har påstått.
Nu har jag alltså kommunicerat med honom. Men vem han är har jag inte en aning om. Inte ens om det verkligen är en han. Det kan lika väl vara en hon. Också på den punkten var det bättre förr. Folk skrev för hand och man kunde rätt snabbt avgöra om det var en man eller en kvinna.
Tack och lov är det inte så bra som förr. Vem skulle i dag hinna skriva in en massa handskrivna insändare? Snart är det bara ”Säljis” kvar av den gamla handskrivande sorten, och han må få fortsätta så länge han orkar hålla i pennan.
