DELA

Ett sommarminne från då tältet dog

Marken är en lervälling av flytande avskräde och allt det Baja-Majan inte klarat av att hålla för sig själv. Luftfuktigheten blandas med hormoner och svett. Det är aldrig tyst. Aldrig.
Om det inte är ett av banden som bankar huvudet i förstärkarna på scen är det ett tält som försöker ordna hemmafest. Det här är en musikfestival i Sverige år 2011.
Det är nu jag börjar hata ”Havet är djupt” från Disneyklassikern ”Den lilla sjöjungfrun”, det är nu jag inser att skillnaden på ett tält och en liksäck är oroande liten och det är nu jag nästan dödas av mys.

I förrgår brakade stormen loss på Föglö. Regn, fallvindar och strömavbrott. Eftersom Föglö tillhör civilisationen beskrevs förödelsen med ordet ”krigszon”. Men på en musikfestival finns det ingen civilisation. Ingen kommundirektör som uttalar sig om strömavbrott eller kända journalister på ett kafé som kan sammanfatta galenskapen.
När det regnar på en musikfestival understryker det horisontala regnet bara faktumet att här är det kaos som råder. Och du har betalat för det, titta bara ner på armbandet som utmärker dig som en av de fördömda.

I slutet av juli för tre år sedan ligger jag i mitt färgglada tält med min kamrat. Vi inhandlade tältet tillsammans så tekniskt sätt är det ”vårt” tält. I en vecka nu har tältbyn vi bor i sammanstrålat kring en sketen kassetspelare för att nostalgitrippa till Disneyhits. I en vecka nu har jag trippat över växande hav av obeskrivligheter.
Men i kväll tar det slut. I kväll, efter att ha sett Crystal Castles, får min kompis feber och jag vågar inte röra mig utanför tältet längre.

Ordningsvakterna kör förbi i sina beach buggies utan att stanna. De vet att festivalen nu är en barbarisk massa med burköl och mentala störningar. Det är sista natten, regnet och åskan har gjort sitt, och alla festivalprissar myser. Förutom jag och min vän som ligger i tältet och tror att vi ska dö.
Utanför vårt tält har grannarna bestämt sig för att diskutera hela natten och, stundvis, slå på en kastrull. Av någon orsak har grannarna bestämt sig att det bästa vore att sitta på tältet jag och min kompis ligger i.
Det är i det här skedet tältet blir en liksäck, när tältpinnarna långsamt ger vika för den svenska mysigheten. Ibland vaknar jag fortfarande från drömmar som våldsgästats av den långsamt närmande avtäckningen av en mullig manshäck genom tältduken.

Sommaren. Den är inget för civiliserade människor.

Adrian Grönqvist